NEFA — Ämnesförening och praktisk nordism

av Ulla Brück

Utdrag från Humanistiska föreningens jubileumsskrift 1914-1984

Jubileum är en tid för självreflexion. I oktober 1983 firade NEFA – Nordisk Etnologisk Folkloristisk Arbetsgrupp ‑ sitt 20‑årsjubileum. Under jubelfestens kvicka och nostalgiska tal kunde etnologer och folklorister från hela Norden, nya studenter och ur‑Neforna som blivit professorer, blicka tillbaka på 20 år av växlande framgång. Fältseminarier, kurser, tidskriften Nord‑Nytt, bibliografier, publikationer av många slag ‑ och så diskussioner, debatter och strider. Och fester. NEFA är för de senaste generationernas folklivsforskare både ett intellektuellt och emotionellt begrepp, en skön blandning av vetenskap och vänskap, och inte så få äktenskap.

NEFA är en samnordisk organisation för studenter och unga forskare i etnologi och folkloristik, och det är en förening med en omfattande och vittgrenad verksamhet. Med alla de problem som hör till när ett seriöst och ibland ganska betungande arbete skall drivas med hjälp av frivilliga insatser från växlande studentgenerationer har det lyckats NEFA att under ett par decennier vara ett vetenskapligt forum som tidvis haft ett inte obetydligt inflytande på forskningen. De ovanligt starka kontakter som nu finns mellan etnologiska forskare och lärare i Sverige, Norge, Danmark och Finland är också på många sätt en följd av åren med NEFA.

Paraplybegreppet är NEFA‑Norden. En styrelse, baserad vid någon av etnologi‑ eller folkloristik‑institutionerna i Norden, har det övergripande ansvaret. Med stöd av styrelsen arbetar utskotten, sammansatta enligt principen om lika nordiskt deltagande. Styrelsen och utskottens medlemmar väljs vid ett representantskapsmöte varje år, dit NEFA:s lokalavdelningar vid de olika universitetsorterna skickar sina representanter. Utskottens medlemmar möts ytterligare en gång om året för det löpande arbetet och på detta sätt drivs de regelbundet återkommande aktiviteterna, som framför allt består av ett fältseminarium, dvs. en fältkurs för studenter varannan sommar, tidskriften NordNytt, som utkommer med fyra‑fem nummer om året, och den bibliografiska serien NEFA-­Dokumentation.

Enligt stadgarna är NEFA en förening för "studenter och yngre forskare", formellt blir man medlem genom att tillhöra en lokalavdelning, öppen för både studenter och lärare vid institutionen. Begreppet "yngre forskare" är med andra ord tänjbart. Ingenting hindrar att också etablerade forskare medarbetar i Nord‑Nytt, vars innehåll och utförande överstiger vad som är vanligt när det gäller en studentproducerad tidskrift.

NEFA är alltså en erkänd och accepterad institution i nordisk etnologi, men med ett mera blygsamt ursprung. Vid den nordiska folklivsforskarkongressen i Röros i Norge i augusti 1963 deltog ovanligt många studenter, dvs. ett halvdussin. Man beslöt sig för att fortsätta kontakterna genom att upprätta en "Nordisk studentkommitté för etnologi och folklore", vars främsta uppgift skulle vara att ge ut en kontaktpublikation. Till sin första ordförande valde man Reimund Kvideland, då folkloriststudent i Oslo. I december samma år lyckades man med visst ekonomiskt stöd från Nordiska rådet för antropologisk forskning ge ut det första häftet av Nord‑Nytt. I enkel duplicerad form beskrev man undervisningen i etnologi och folkloristik vid de olika nordiska universitc‑ten och presenterade bildandet av studentkommittén. Stockholmsrepresentanten Åke Daun, som hade ett förflutet i reklambranschen, hade försett omslaget med en blomslinga i jugendpastisch och angående kommitténs bildande försäkrade man att "tiltaket ikkje står i oppositjon til dei faglege institusjonar og laerarar i faga".

I denna form utkom Nord‑Nytt under 1964 och 1965 med ytterligare tre nummer innehållande information om seminarier, uppsatser och avhandlingar, fältarbeten och frågelistor, personalia och bibliografier. Det fanns ett klart behov av utbyte av kunskaper och information mellan länder och studieorter, ett behov som var uppdämt sedan länge. Studentkommittén kände sig heller inte egentligen stå i opposition till något etablerat, snarare var det fråga om att etablera något för framtiden ‑ att ena den nordiska etnologin och folkloristiken och att arbeta för en utveckling både av undervisningen, som enligt den då rådande akademiska traditionen hade mycket liten omfattning och av vetenskapen som sådan.

Intresset för förnyelse av undervisningen ledde till att det första fältseminariet kunde hållas 1965, i Österbotten i Finland. Det blev en avgörande upplevelse där en studentgeneration fann varandra och vid nästa nordiska kongress, i Falun 1966, utgjorde studenterna en ansenlig och mycket medveten skara. Studentkommittén ombildades till Nordisk Folkloristisk Arbetsgrupp och syftet med organisationen skulle vara att utveckla samarbetet mellan studerande och färdigutbildade i ämnet folklivsforskning i de nordiska länderna.

Som ordförande inträdde den som skulle bli arkitekten bakom NEFA:s omfattande organisation, Karsten Laegdsmand, Köpenhamn, som också blev huvudredaktör för Nord‑Nytt. Tre huvuduppgifter såg man för föreningen: att säkra utgivandet av Nord‑Nytt, att fortsätta fältseminarieverksamheten och att publicera kurslitteratur. Nu följde en första glansperiod. Med stöd från Wennergrenska samfundet och en omfattande annonsackvisition blev Nord­-Nytt en "riktig" tidskrift, med vetenskapliga uppsatser, forskningsrapporter och recensioner. Den målmedvetna vetenskapliga hållningen manifesterades i temanummer om bland annat etnologi och studiet av politik och etnologi och ekologi. Resultatet av det första fältseminariet utgavs i form av en handbok i fältarbetsteknik (delar av boken är ännu kurslitteratur i Stockholm) och man planerade för nästa fältseminarium.

NEFA:s historia vid dessa år kring slutet av 60‑talet är också etnologins historia. Under 60‑talet genomgick folklivsforskningen samma utveckling som många andra humanistiska ämnen i riktning mot ett mer samhällsvetenskapligt perspektiv. Så här i efterhand talar vi gärna om en paradigmförändring och omdaningen var genomgripande nog för att motivera ordet. Den kan sammanfattas som en rörelse från ett historiskt‑geografiskt studium av föremål och kulturella element till helhetsstudier av samhällen eller processer i samhället, från historiska studier till nutidsstudier, från folkkultur till kultur, utan vidare bestämning, och framför allt, mot en omdefiniering av hela kulturbegreppet. Kultur skall, menade man, fattas som egenskaper och värderingar, dvs. sådant som människor har i huvudet. Det betyder att seder och redskap är yttringar av kulturen Själv. Företeelser bör inte analytiskt analyseras på samma plan som de föreställningar som ligger bakom dem och etnologin borde sysselsätta sig mer med människors föreställningar än med formvariationerna i kulturyttringarna. Denna uppfattning, som nu är den gängse, var för 15 år sedan radikal och under debatt och en stark drivkraft för arbetet med NEFA. Man verkade för en omorientering av hela etnologiämnet.

Varifrån kom de nya signalerna? I Nord‑Nytts spalter refererar Åke Daun och Orvar Löfgren med stort gillande ett kritiskt föredrag om kulturbegreppet som Otto Blehr höll vid symposiet "Antropologisk nutidsforskning", som Nordiska rådet för antropologisk forskning arrangerade i mars 1967. Likaså beskriver Åke Daun och Tom G. Svensson sitt studieår hos Fredrik Barth i Bergen och säger att i den sociala analys av kulturformer som är utmärkande för socialantropologin ligger spännande möjligheter. Det var alltså brittisk socialantropologi i norsk tappning som blev inspirationskällan. Det nya kulturbegreppet och de barthska teorierna var också det som sporrade till nästa fältseminarium, som hölls 1967 i Jokkmokk. Temat bestämdes till "Dagens och morgondagens Jokkmokk, En undersökning av hem, arbete och fritid i en glesbygdskommun". I förlagsreklamen till den bok som året senare utgavs som resultat av seminariet heter det: "Boken vill bidra till förståelsen av en rad betingelser som ligger bakom de processer som idag äger rum inom området. Etnologerna menar sig här ha synpunkter av värde för samhällsplaneringen." Uttalandet är typiskt för den känsla som präglade hela NEFA-­arbetet. Etnologin borde göra anspråk på en plats bland de discipliner som kan förklara väsentliga drag i samhället. Man verkade i den trygga förvissningen att man nu var inne på de rätta vägarna, både vetenskapligt och i ett perspektiv av samhällsnytta. Denna typ av socialantropologiska teorier fick också ett utomordentligt stort inflytande på etnologin som helhet. Men 10 år senare skulle en ny generation av NEFA‑iter beskriva hela perioden som "de försummade åren". (Det forsømte ti år? Etnologi och folkloristisk siden '68. Kritik og perspektiver. Nord‑Nytt nr 4, ny serie, maj' 1979, temanummer). Då hade NEFA:s ideologiska centrum flyttats till Köpenhamn, och drivkraften var ideologikritik och marxism.

Under rubriken "De gör uppror" beskrivs i Nord‑Nytt nr 4/5 1968 hur lärare och hundratalet studenter i etnografi i Uppsala brutit sig ut och bildat en fri socialantropologisk institution i protest mot den rådande uppfattningen om etnografi som föremålsforskning. Liknande skedde i Stockholm, där etnografin omvandlades till socialantropologi. Ännu mer dramatisk var förändringen av Volkskunde‑ämnena i Tyskland vid samma tid. Men i nordisk folklivsforskning hade omorienteringen ett påfallande fredligt förlopp, även om det fanns ansatser till konfrontation. Det finns naturligtvis många orsaker till denna mer stillsamma utveckling, men en kan vara att NEFA som organisation försåg de nya krafterna med möjligheter att artikulera sig, att publicera sig och att driva verksamhet. Det fanns inget behov av att göra uppror och egentligen inget motstånd. Den första NEFA-­generationen blev snart nog också lärare och etablerade "yngre forskare". Med den stora ansvällningen av studenter mot slutet av 1960‑talet och inrättandet av lektorstjänster kunde många fler än tidigare få en karriär som lärare vid institutionerna.

NEFA:s tidigaste framgångar byggde på att en inte alltför stor generation av nordiska studenter hade slutit sig samman. Men den lilla skaran av goda vänner hade ingen anledning att bära den typen av verksamhet i allt för många år. För att förbli sig Själv, dvs. en levande studentförening, måste NEFA förnya sig. Den naturliga rekryteringsgrunden och inskolningen i praktisk nordism var fältseminarierna. Det tredje fältseminariet gick av stapeln i Danmark 1969, temat var förändringar i fiskesamhället Hanstholm, och därefter hölls seminarier varje sommar till och med 1977, senare vartannat år. Varje fältseminarium har haft sin egen karaktär beroende på temat, miljön och den uppsättning personer som råkat komma samman, men det gemensamma har vari t att det varje gång uppstått nya nordiska vängrupper med nya idéer. Den entusiasmen och inspirationen har varit nödvändig, men det stod snart klart att det inte var en tillräcklig garanti för att föreningen skulle kunna leva vidare.

Den stora uppgiften för Karsten Laegdsmand som ordförande kring 1970 blev alltså att driva fram en organisation som kunde garantera kontinuiteten. Lokalavdelningar bildades vid de orter där det undervisas i etnologi eller folkloristik, Köpenhamn, Oslo, Bergen, Lund, Stockholm, Uppsala (senare också Göteborg och Umeå), Åbo, Helsingfors och Jyväskylä. Genom lokalavdelningarna skulle posterna i NEFA fördelas genom byråkratiska val med hänsyn till lika representation från alla fyra länderna. Kursutskottet skulle sörja får att fältseminarieverksamheten drevs planenligt genom att inspirera lokalavdelningarna att i tur och ordning ta på sig ansvaret, diskutera och godkänna deras förslag till teman och se till att seminariet följdes upp med rapporter eller publikationer. På liknande sätt skulle tidskriftutskottet svara för utgivandet av Nord‑Nytt och dokumentationsutskottet för publiceringen av bibliografier. En självständig ekonomisk förening, NEFA:s förlag, svarade för produktionen och marknadsföringen av publikationerna. Tillfälliga utskott kunde bildas och de fasta utskotten kunde ta på sig nya uppgifter, till exempel symposier eller kurser.

I och med detta konsollderingsskede, som syftade till ett långvarigt och obrutet samarbete över nationsgränserna, gick NEFA in i ett mer byråkratiskt skede. De vetenskapliga diskussionerna fick alltmer stå tillbaka för oändliga målsättningsdebatter. Organisationen var storslagen, men den vilade på den bräckligaste av grunder, förväntade frivilliga insatser. Ekonomiskt fanns ingen trygghet. Varje fältseminarium, varje utskottsmöte, varje årgang av Nord‑Nytt krävde särskilda ansökningar med osäker utgång. Tillgängliga fonder betades successivt av, men ingen privat fond vill permanent stödja en omfattande och växande verksamhet. NEFA:s organisation består i stort sett oförändrad än, men det har inte skett utan kriser.

Det största bekymret vållade utan tvekan utgivandet av Nord‑Nytt. En vetenskaplig tidskrift är ekonomiskt sett alltid ett vanskligt företag, kombinationen av studentpublikation och höga ambitioner gjorde det inte lättare. 1967 ‑ 1973 utgavs Nord‑Nytt med huvudsakligt stöd från det danska undervisningsministeriet, under ett par goda år 1970 och 71 också med betydande summor från Det samfundsvidenskablige forskningsråd i Danmark. Det samnordiska stöd som danska forskningsrådet ställde som villkor för fortsatt stöd uteblev dock och tidskriften fick stora svårigheter att fullfölja abonnemangsåtagandet för 1973. Först 1978 gavs Nord‑Nytt åter ut, i en löpande numrering som i september 1983 hunnit till nr 18. Redaktionen är som tidigare i princip samnordisk, men hjärta och hjärna finns i Köpenhamn. Numera har man permanent stöd från alla de nordiska forskningsråden.

För fältseminariernas del blev det nordiska kulturavtalet räddningen för verksamheten. NEFA blev snabbt stamkund hos Nordiska kultursekretariatet i Köpenhamn. Årliga ansökningar och i början intensiva påstötningar och uppvaktningar gav kontinuerliga anslag från och med 1969 och 1976 blev NEFA:s fältseminarleverksamhet en fast punkt på den nordiska kulturbudgeten. Dessa anslag har naturligtvis ställt krav på organisationen. Kultursekretariatet fordrade fleråriga budgetskisser, noggranna ekonomiska kalkyler och ansvar för tilldelade medel. På många sätt utgjorde det en påfrestning, men blev samtidigt just den ryggrad som gjorde att NEFA kunnat, eller tvingats, överleva generationsväxlingar och fluktuerande intresse.

Fältseminarierna har också blivit lokalavdelningarnas eldprov. Det samnordiska kursutskottet svarar för den långsiktiga planeringen, men det är de olika NEFA‑avdelningarna runt om i Norden som i en löslig turordning givit förslag t teman och genomfört seminarierna. Också för de lokala föreningarna är det ett åtagande som både ger styrka och medför svårigheter. En budget kring 100.000 kr, de praktiska problemen kring 20 ‑ 30 deltagares förläggning under ett par veckor och framför allt uppdraget att skissera och leda en vetenskaplig undersökning ställer stora krav, men det är också en starkt enande faktor för den grupp som är inblandad och det har givit rika tillfällen för organisatoriska talanger att utveckla sin skicklighet.

De nordiska aktiviteterna till trots, för de flesta studenter märks NEFA som förening framför allt genom aktiviteter som de lokala avdelningarna bedriver på de olika institutionerna. Innehållet i de aktiviteterna varierar naturligtvis starkt med lokala förhållanden och det växlar med olika studentgenerationer. På några ställen bedriver NEFA studentpolitik, vid andra är karaktären av vetenskapligt diskussionsforum starkare, på många orter är draget av ämnesförening med fester och föredrag det mest framträdande. Alla lokala NEFA-föreningar är inte aktiva samtidigt, de lever och dör och uppstår igen beroende på intressegrupperingar, men för organisationen som helhet spelar det mindre roll. De flesta avdelningarna har åtminstone under någon period under årens lopp givit ut en lokal NEFA‑Information, ett stencilerat blad för institutionens studenter och lärare.

NEFA‑Stockholm bildades formellt 20/11 1972, efter ett par år av lokal NEFA‑verksamhet utan särskilda former. På Institutet för folklivsforskning, som är institutionen för etnologi i Stockholm, var situationen då en helt annan än när den nordiska studentkommittén hade upprättats knappt tio år tidigare. Det lilla seminariet i folklivsforskning hade ersatts av en heterogen skara av hundratals studenter på A‑, B, och C‑nivå. Klyftan mellan dem som var engagerade i NEFA‑Norden och hade personkontakter och vänskapsband med andra institutioner och de många vanliga studenterna blev alltmer uppenbar. NEFA‑Stockholm skulle alltså både inlemma nya studenter i det nordiska samarbetet och bli en ämnesförenlng för kontaktskapande på institutionen. Verksamheten var från början omfattande, med studiegrupper, slöjdkvällar med kardning och spinning, föredrag och opinionsbildning i utbildningsfrågor (det var U68 som var det stora samtalsämnet), allt i den blandning av intellektualism och handarbete som är etnologins särart. NEFA‑Information började utges och döptes efter ett par nummer om till "Folklivaren". Under den titeln utkommer bladet fortfarande, även om kontinuiteten inte varit obruten.

En ämnesförening kan fylla olika funktioner beroende på omständigheterna. Under sina första verksamhetsår i början av 70‑talet fångade NEFA upp kritik och opinion bland studenterna gentemot institutionen, men rollen av studentfackligt språkrör kändes inte lika angelägen när institutionsstyrelserna inrättats. Många kanske skulle hävda att det studentfackliga intresset överhuvudtaget mattades av betydligt när medinflytandet väl fått fasta former. Men viljan att i någon mening vara ett komplement och korrektiv till institutionernas undervisning har hela tiden varit en sporre för NEFA:s verksamhet. I förhållande till kursplanerna har de tongivande grupperna varit ömsom radikalare, ömsom mer traditionella i sin uppfattning om vad etnologi‑ämnet borde innehålla. NEFA har drivit kurser i handskriftsläsning och arkivkunskap och drivit studiegrupper i marxistisk teori. Den medvetna teoretiska skolningen resulterade bland annat i fältseminariet 1977, som NEFA‑Stockholm arrangerade i Vansbro. Temat var klassmedvetande, arbetsförhållanden och kvinnans situation. Nu förbereder man sig för att ta emot nordiska studenter till det kommande seminariet om två år. Den med nödvändighet långa planeringen gör det till en vansklig uppgift, inte bara ur arbetssynpunkt. Det är också en fråga om kontinuitet. Finns de avancerade studenter som idag lägger upp riktlinjerna överhuvudtaget kvar på institutionen om ett par terminer?

Den svenska studiegången ger uppenbart dåligt underlag för studentverksamhet av det här formatet. Det är ambitionen att ligga vid forskningsfronten som är och varit motorn i det nordiska NEFA‑arbetet, men ett så aktningsvärt mål kräver en orientering och översikt som man inte skaffar sig på några terminers studier på grundnivå och de forskarstuderande som är obundna nog att identifiera sig som studenter blir allt färre.

Det är alltså ingen slump att den nordiska NEFA‑verksamheten nu drivs ifrån Danmark, eller i varje fall ingen slump att den inte längre drivs ifrån Sverige. Det är bland de danska magistergrads‑studenterna, som har sina etnologistudier som livsform på ett sätt som i Sverige ter sig allt mer exotiskt, som NEFA‑Norden under de senaste åren kunnat leva vidare. Marxism och kritisk teori har varit dominerande som teoretisk grundval, men Nord‑Nytts olika temanummer speglar viljan att visa skiftande intresseriktningar och presenterar stoff på högst varierande abstraktionsnivå från kulturhistoria till vetenskapsteori.

Det är svårt för studenter på svenska institutioner att få kontakt med varandra, men det är ännu svårare att få kontakt med vetenskapen. På sikt är det förödande för rekryteringen av nya forskare. Genom NEFA har nu åtskilliga studentkullar fått en chans att bli etnologer genom att identifiera sig med ett nordiskt forskarsamhälle och definiera sig själva som blivande forskare. Det är antagligen den väsentligaste uppgiften som en organisation som NEFA kan fylla.

Humanistiska föreningens kursverksamhet 1933 - 1935

av Örjan Lindberger

Utdrag från Humanistiska föreningens jubileumsskrift 1914-1984

Humanistiska föreningens styrelse beslöt den 3 september 1933 att "följande läsår' anordna folkbildningsverksamhet, huvudsakligen avsedd för arbetslösa kontorister". Därmed igångsattes vad som sedermera vuxit till en stor institution, numera bedriven i form av en stiftelse, Kursverksamheten vid Stockholms universitet.

Kursverksamhetens tillkomst och historia har i sina huvuddrag nyligen tecknats av professor Gunnar Westin i den publikation med titeln "Idéer som burit frukt", vilken utgivits till femtioårsjubiléet hösten 1983. Det kan kanske inte undvikas, att vad jag i det följande har att berätta på en eller annan punkt kommer att upprepa vad som redan finns på tryck. Min avsikt är emellertid att något komplettera Westins framställning, delvis med stöd av egna minnen.

Initiativet kom från Sven Björklund. Syftet var dubbelt: att under den rådande ekonomiska krisen ge studiemöjligheter åt arbetslösa och att bereda studenterna inom Humanistiska föreningen tillfälle till pedagogisk praktik. Många, kanske de flesta av dem som studerade vid dåvarande Stockholms högskolas humanistiska fakultet siktade på lärarbanan, men utsikterna att inom rimlig tid komma in på den var mörka. Det var en lång kö till provårstjänstgöring och en ny möjlighet att skaffa sig erfarenheter var därför välkommen. Detta upplevdes starkt av Björklund, som hade en utpräglat aktiv och
praktisk läggning.

De förberedande diskussionerna fördes inom en krets, som förutom föreningens styrelse innefattade deltagare i den fjällfärd, som föreningen brukade anordna varje påsk. Detta var den inre cirkeln i den då till några hundratal uppgående medlemskadern. Här återfanns förutom Björklund Själv föreningens ordförande 1933 Sverker Martin-Löf, dess sekreterare Cecilia Benedicks - sedermera gift med Martin-Löf - och Håkan Tjerneld, som var romanist och alpinist - han blev så småningom docent i sitt ämne på en utmärkt avhandling och skulle med all sannolikhet också ha blivit professor, om han inte omkommit vid förhållandevis unga år under en av sina fjällklättringar.

Björklund tog kontakt bl.a. med Kvinnliga kontoristföreningen och med Arthur Thomson. Denne var då chef för Arbetslöshetskommissionen, föregångaren till våra dagars Arbetsmarknadsstvrelse. Han åtog sig att fungera som inspektor för kursverksamheten och att därigenom ge den ett viktigt moraliskt stöd. Via Kvinnliga kontoristföreningen nåddes en hel del av de första deltagarna; dessutom upplät man därifrån en del av sina lokaler på Apelbergsgatan till studiecirkelrum. Flertalet av de första studiecirklarna gällde språk. Redan från vårterminen 1934 anordnades också föreläsningsserier. Dessa hölls i ett par mindre salar i byggnaden Norrtullsgatan 2. Stockholms högskola var ännu så liten, att man inte hade användning alla kvällar för föreläsningssalarna och Sven Tunberg, som var rektor, fann det överensstämma med högskolans folkbildningstraditioner att ställa utrymmena till förfogande för detta försök. Själv höll jag mina första föreläsningar denna vårtermin; de handlade om några samtida författare och deras verk.

De administrativa resurserna var till att börja med ytterst blygsamma. Föreningen hade varken kontor eller kontorsutrustning. På årsmötet 1934 fördes en ingående diskussion om anskaffandet av en skrivmaskin. Sedan det konstaterades att både föreningen och dess kursverksamhet behövde en sådan, bemyndigades styrelsen att köpa en lämplig modell, dock inom en kostnadsram av högst 500 kronor. Småningom fick kursverksamheten för sin expedition disponera ett litet rum - snarast en skrubb - två trappor upp i Norrtullsgatan 2. Därmed följde även en anknytning till högskolans telefonväxel. Eftersom de flestaanmälningarna om deltagande i kurserna kom per telefon, blev det en stor belastning på denna apparat i början av varje termin och en påtagligt ökad arbetsbörda för högskolans telefonister under samma perioder. En av de återkommande utgiftsposterna i kursverksamhetens knappa budget var för choklad eller blommor till telefonisterna varje jul.

Från och med höstterminen 1934 fick kursverksamheten en fastare organisation. Humanistiska föreningen fastställde särskilda stadgar för den. Den skulle ledas av en styrelse, i vilken föreningens styrelse ägde att utse ordföranden (som samtidigt fungerade som studieledare), sekreteraren, skattmästaren, bibliotekarien, expeditionsföreståndaren och ytterligare en representant.

Den första sålunda utsedda studieledaren blev givetvis Sven Björklund. Sekreterare blev Nils Thedin, som fungerade mycket effektivt under ett år, innan han tillträdde en befattning vid Kooperativa förbundets utbildningscentrum Vår Gård, för att senare avancera till andra poster inom kooperationen. En nyckelperson var givetvis expeditionsföreståndaren. På denna post fanns Sigrid Afzelius, sedermera gift med Karl-Erik Wikholm och i likhet med sin make verksam som lärare. Sigrid Afzelius var vacker och samtidigt utrustad med det skinn på näsan som behövdes för att hålla en viss ordning på studenterna-lärarna och derasdeltagarlistor och kursböcker. Kursverksamheten skaffade och tillhandahöll uppsättningar med texter,  främst för språkcirklarna, och hur man skulle hålla reda på dessa böcker och förebygga svinn var ett problem som bekymrade föreningens revisorer. Som bibliotekarie fungerade Knut Åhlén, även han sedermera verksam som lärare.

Eftersom kurserna ursprungligen riktade sig till arbetslösa, kunde omkostnaderna för verksamheten inte bestridas med avgifter. Med Arthur Thomsons hjälp erhölls ett första anslag. Det kom från kronprinsessan Margaretas minnesfond och var om jag minns rätt på 3.000 kronor. I och med att arbetslösheten sjönk förändrades emellertid rekryteringen till kurserna, och det blev aktuellt att ta ut en låg avgift av de deltagare som inte var arbetslösa. Redan i slutet av 1934 befann sig dessa sistnämnda i majoritet.

Denna förskjutning var en av anledningarna till att man började överväga att avskilja kursverksamheten från Humanistiska föreningen för att låta den arbeta vidare som en egen organisation. Det fanns även andra. På kursprogrammet fanns ganska snart matematik och andra naturvetenskapliga ämnen, och somliga medlemmar tyckte att verksamheten redan därigenom kommit att träda ut ur Humanistiska föreningens ram.

Som föreningens ordförande under år 1934 kom jag till den uppfattningen, att det vore lämpligast att låta kursverksamheten bli Självständig, ehuru alltjämt knuten till högskolan. Styrelsen delade denna mening och i vår verksamhetsberättelse uttalade vi oss i princip för en sådan lösning. Den mognade sedan fram under våren 1935, bland annat som en följd av den studieledarkurs, som Humanistiska föreningen då kunde anordna med stöd från Folkuniversitetsföreningen och dess för saken mycket aktivt intresserade sekreterare Iwan Bolin. Studieledarkursen fick en rekordartad anslutning, inte enbart bland humanister. Inte så få naturvetare och jurister deltog också 1 den, och därmed fick man en bekräftelse på att akademikernas engagemang i folkbildningsverksamhet sträckte sig över ett större fält än det som var Humanistiska föreningens egentliga. Det bildades en särskild förening med namnet Kursverksamheten vid Stockholms högskola och till den överlämnade Humanistiska föreningen kursverksamhetens tillgångar. Beslutet härom togs i slutet av vårterminen 1935 och överlämnandet skedde något senare vid en för ändamålet ordnad sammankomst. Som mottagare fungerade professor Herbert Tingsten, av högskolans rektor utsedd till den nya föreningens ordförande. Därmed avslutades formellt detta kapitel i Humanistiska föreningens och kursverksamhetens historia, men reellt kom banden att bestå för en lång tid framöver genom att kursverksamheten rekryterade flertalet både av sina studiecirkelledare och sina funktionärer från Humanistiska föreningen.

Humaniora gav dagarna mening

av Ingmar Ström

Utdrag från Humanistiska föreningens jubileumsskrift 1914-1984

Det är så länge sen! Femtio år, en mansålder. Jag försöker minnas, men det går trögt, bilderna vill inte stiga fram. Jag lever inte mycket i det förgångna. Det är skönt att stryka över och gå vidare.

Jag har några små fickalmanackor från de åren, 1932 - 1936. Där fanns inga reflektioner eller stämningar, bara namn och klockslag. Namn - flicknamn, som då var heta. Nu minns jag dem inte (jo några förstås).

Jag var och ville bli "humanist". Det är det jag vill skriva om. Den kultursyn som inriktades och fick näring de åren ser jag som en stor tillgång. Den har format det som jag velat ge ut, mer kanske än yrkesutbildning och yrke dvs. teologi och präst.

Direkt efter studenten började jag med litteraturhistoria. Varför? Det minns jag inte. Det var roligt, roligaste ämnet i skolan. Att komma från skolbänken till Martin Lamms examinatorier i världslitteratur var ett stort steg. Han kunde vräka sitt markanta huvud fram över bordet eller kasta det tillbaka i karmstolen på ett allomfattande sätt och hans genuina Stockholmska lät oerhört humanistisk. Det gjorde Örjan Lindbergers också. Han var elev men kunde redan allt och det retade oss andra lite. Jag brukade sätta mig mitt emot Birgit Cullberg för hon hade alltid i sällskap en vacker flicka som det var behagligt att se på medan man lyssnade till Lamm.

Nästan varje vardag står det i almanackan "HumB och Sture". Det betyder Humanistiska biblioteket vid Stureplan, det förnäma patricierhuset som skjuter fram sin smala trekant som fören på en stor och smäcker båt. Det luktade kultur och humanism när man knarrade upp för trätrappan därinne. Tysta, dolda bakom boktravar, satt humanister där och läste eller skrev. "Harr mina porrböckerrr kommit?" ljöd Bernhard Tarschys’ sonora stämma genom tystnaden och vi visste att det var inga vanliga porrböcker utan något enormt humanistiskt.

Att övergå från att bara läsa till att skriva, dvs. försöka få till en uppsats, det var ett stort steg. Jag skrev om Oscar Levertins "Lifvets fiender", en bok som ingen hört talas tom. Den markerar övergång från 80-tal till 90-tal och det anses lärorikt. Att livets fiender i allmänhet är något att ta på allvar har blivit mig allt klarare genom åren.

"Sture" i almanackan betyder ett kavé som låg om hörnet på Sturegatan. Där fick man äta medhavda smörgåsar om man köpte en kopp kaffe eller té. Det var lunchen. Den hade en tendens att bli lång, för det var då man träffades och pratade, i det oändliga. Jaha, det var trevligt, men det blir inte mycket läst, brukade vi säga med oroade pliktsamveten. Det var Carl Ivar Ståhle, språkforskaren som hamnade i Svenska Akademien, och Lennart Seth, konstkännaren som blev rektor på Birkagården, och jag: Seth, Ström och Ståhle, vi brukade kallas "Tre ess" på studentskivor och så. Om det skulle bli något av oss visste vi ju inte, det var det som var spännande.

Färg och Form, Svensk-franska, Gallerie Moderne, Kontnärshuset, står det ofta i fickdagboken. Lennart Seth tog oss till alla vernissager och utställningar. Han kunde se, och lärde oss se. Färg och Form hade ju en stor tid då. När polisen ingrep mot Bror Hjorts små fina samlagsfigurer blev vi skakade.

"Pär Lagerkvistafton på Högskolan" står det den 30/11 -33. Och dagen efter: "Rösta på Lagerkvist." Det var studenterna som röstade fram Fördingsstipendiat om jag minns rätt. Hjalmar Sundén höll föredrag om Bergson. Vem som anordnade vet jag inte. Men 1935 började det stå HumF:s styrelse då och då, så jag måtte ha tillhört styrelsen. Och Studentfilmstudion, och Kristliga Studentförbundet, där det förelästes om "Religion och vetenskap". På högskolan besvarade Torsten Bohlin frågan: "Är kristendomen livsförnekelse?", antagligen men nej. HumF hade Hjalmar Gullberg som gäst den 9/4 - 35 och vi var på Observatoriekullen efteråt - "mycket roligt" står det lakoniskt i den lilla boken.

"Till stugan" står det inte sällan från 1934. Det var en liten sportstuga med våningssängar som ett logement vid Rönningesjöns strand. Man åkte tåg till Uttrans station och gick sen rätt långt genom skogen, obanad stig. Om det var HumF:s eller kårens stuga minns jag inte. Vi som var där var i alla fall humanister. Marieanne Nordström var en vacker och frodig flicka, hon hade hand om stugan och hittade vägen dit t.o.m. i mörker. Efter en valborgsmässa tog vi morgondopp bland kvardröjande isflak och kände oss härdade.

Från 1935 läste jag filosofi och då står det "Filosofiska klubben" omväxlande med HumF. En recentiorsfest hölls 17/10 och då höll jag tal för kvinnan. Jag minns att jag arbetade mycket med det - och det blev otroligt bra.

I november det året, 1935, kommer täta notiser om spexrepetitioner. Det var vid kårhusinvigningen den 6 dec som vi uppförde ett spex där jag spelade Sven Stolpe, lätt karikerad. Min sceniska framställning underlättades av att vi vid den tiden liknade varandra ganska mycket - till det yttre. Tyvärr kommer jag inte alls ihåg spexet, men spex är ju inte till för att minnas.

Dagen efter, den 7 dec, står det: "Kårbal till kl 4." Det var en värdig avslutning på min tid som HumF:are. Efter jul flyttade jag till Uppsala och läste teologi. Det är en annan historia. Mitt hjärta och mina vänner var kvar i Stockholm.

När jag summerar mitt liv förefaller det mig (det är inte alls säkert att det är riktigt) att de ur yrkessynpunkt ganska planlösa humanistiska studierna under HumF:åren haft den ojämförligt största betydelsen för min s.k. livsgärning. Det var ju en privilegierad och rätt oansvarig situation som nog är otänkbar nuförtiden: att bo i föräldrahemmet, dra sig fram med lite småinkomster (informator på somrarna, red. för tidningen Gymnasisten, något stipendium, lån av avlägsna släktingar) och läsa för nöjes skull. Visst räknade vi kopparörena på Sturebageriet, visst gick vi hellre än åkte spårvagn, men det var bekymmerslöst.

Konst, musik, litteratur, och samtal, samtal om sådant, det var meningsfullt. Den livstolkning som fanns i humaniora gav dagarna (och nätterna) mening. Det var sådant man då menade med bildning, det var det man beundrade och drogs till.

Nu formas livet av politiker och tekniker om vilka man kan tro att de aldrig läst en riktigt bok. Det kan kännas lite torftigt. Det kan leda till att man lätt idealiserar sina år i HumF.

Unghumanisterna på 1920-talet

av Herman Stolpe

Utdrag från Humanistiska föreningens jubileumsskrift 1914-1984

Den berömliga "pastoralklubben" ville under sin regeringstid i Humanistiska föreningen, som före 1929 hade den anspråkslösa benämningen "avdelningen" (av högskolans studentförening), införa enklare mötesseder och nöjde sig en tid med frugal utspisning vid sina kamratmöten — den andliga kosten hölls självfallet på hög nivå. Vid ett möte i början av 1920-talet, då ett gäng gröna "unghumanister" slutit upp bland seniorerna, var även prof. Sven Tunbergnärvarande. Han var då ännu inte högskolans rektor — det blev han först 1927. Under agapen grep Tunberg ordet och höll ett av de mest studentikosa anföranden, som presterats i vår förenings historia. Han beklagade, att han under senare tid inte uppenbarat sig på mötena. Som förklaring angavs, att han nåtts av ryktena om de spartanskt torrlagda former, som satt sin prägel på mötena. I egenskap av gammal Uppsalastudent hade han svårt att finna sig tillrätta i en så torftig miljö. Inför stundande julfirande, som han hoppades att föreningen skulle skänka önskvärd festivitas, erinrade han sig en julfest i sin nation i Uppsala. När inspektor infann sig sent omsider, hade festen nått sin orgiastiska kulmen: han fann, kanske till sin förvåning, att de närvarande bröderna deltog i en pristävlan, där det gällde att, iförd adamsdräkt, liggande på det med halm beströdda golvet, så fort som möjligt knäppa en manschett om halsen. Det bör kanske tilläggas att eventuella studentskor lyste med sin frånvaro.

För den som till äventyrs misstänker, att denna pittoreska anekdot är "laved", kan jag berätta, att jag i en akademisk krets många år senare hyllande Sven Tunberg genom att bl.a. återge hans uppsaliensiska julupplevelse. Sven Tunberg höll på att explodera av skratt och gjorde självfallet inga försök att korrigera historiebeskrivningen.

Professor Tunbergs akademiska admonition avlyssnades girigt av "unghumanisterna", som redan lagt sig i startgroparna för att vid signal börja störtloppet mot styrelseuppdragen i föreningen. Även om de inte hade för avsikt att införa vilda uppsalaseder i Stockholm, tolkade de Tunbergs faderliga ord så, att vissa framåtsyftande reformer i föreningslivet var påkallade.

Vilka var då dessa "unghumanister", och vad bar de i skölden? Det kan man få en föreställning om genom att ta del av de första numren av den tidskrift, "Iuvenes dum sumus", som utgavs 1924-26 av "humanister vid Stockholms högskola" med Sven Stolpe som redaktör. Han hade några medarbetare, men svarade själv för det redaktionella arbetet och satte i hög grad sin prägel på tidskriften.

Som "organ för Stockholms högskolas studentförening" utgavs sedan 1923 "Gaudeamus", vars redaktör efter Gustaf Näsström var Seth Bremberg, som sedermera nådde journalistisk ryktbarhet som Hasse Z:s efterträdare på redaktörsstolen i "Grönköpings veckoblad".  Av "anmälan" i Iuvenes' första nummer, undertecknat "författarna", vilket visar att det var fråga om en deklaration av den unghumanistiska oppositionsgruppen, framgår klart att man inte var nöjd med redigeringen av "Gaudeamus" och särskilt en del andra studentpublikationer, i vilka texten inte sällan är ett "ganska överflödigt bihang" till annonsavdelningarnas putslustiga teckningar. Iuvenes eftersträvade inte att ge uttryck åt den s.k. studentikosa andan — ett djärvt och måhända överflödigt experiment, men, ack, vilka dårskaper begår vi inte, iuvenes dum sumus, genom att starta en skönlitterär och "delvis vetenskaplig" tidskrift!

Bland de skönlitterära bidragsgivarna märks bl.a. Curt Berg som blev ordförande senhösten 1924 i den styrelse vars tidigare ordförande varit Arne Munthe. Samtliga Curts bidrag är skaldestycken utom det sista, (1926) som är en komposition "I höbärgningen, ur en västerbottnisk svit för piano". Däremot framträdde Curt inte i detta forum som musikkritiker; i den egenskapen medverkade han i "Bonniers veckotidning" och fr.o.m. 1929 i DN som efterträdare till W. Peterson-Berger.

 

Klicka för större bild

Unghumanisternas mest uppburna skald och efterhand föreningens poeta laureatus Nils Bohman var flitig medarbetare i Iuvenes, i regel med poetiska bidrag med klassisk formgivning. Nils valdes 1924 till vice ordförande i föreningens unghumanistiska styrelse.

Sekreterare i styrelsen blev Georg Svensson, även han skönlitterär medarbetare med novellistiska bidrag. Under signaturen "Joje" prydde han det första numrets omslag med en bild av en halvnaken ung efeb, som sitter försjunken i läsningen av en bok under tårpilars hängande grenar. Få kunde då ana, att Joje bar i sin väska en marskalksstav i den bonnierska bokarmén.

Bland andra skönlitterära medarbetare skall här nämnas Holger Möllman-Palmgren, som bl.a. var duktig tolkare av Baudelairepoesi, Rolf Hillman, även han sonettdiktare och Thure Nyman.

Iuvenes' redaktör Sven Stolpe, var den yngste bland de unghumanister, som valdes in i föreningens styrelse 1924, där han 1925 blev sekreterare. Som författare i tidskriften lämnade han inga skönlitterära bidrag. Han höll sig till sitt akademiska huvudämne, litteraturhistoria, och publicerade bl.a. ett par bidrag till Stagneliusforskningen. Han gjorde även "ett orienteringsförsök i litteraturvetenskaplig metodik" (Intuition och klappjakt) och skrev en stor studie om Henri Massis (Frankrike och tiden), som signalerade hans ambitioner som litteraturforskare och hans kommande insatser som förmedlare av franska kulturinsatser.


Sven Stolpe vid sin författardebut 1929 (från Wikipedia)
(red: Se även Sven Stolpe bli intervjuad på SVT:s Gäst hos Hagge från 1977)

Herman Stolpe var den enda samhällsvetaren i den nya styrelsen, där han blev skattmästare. Som medarbetare i tidskriften startade han med en artikel på ett gränsområde: "En estetikers nationalekonomiska idéer — ur Ruskins tankevärld". Andra vetenskapliga bidrag till Iuvenes lämnades av de blivande professorerna Alf Kjellén och Folke Lindberg.

Iuvenes dum sumus nummer 1924 presenterade på sitt sätt den unghumanistiska gruppens meritlista för ledande uppdrag i Humanistiska avdelningens tjänst. Någon större spridning fick publikationen inte — förmodligen aldrig över 100 ex. Men då skall man komma ihåg att antalet humanister inte omfattade mer än ett hundratal och att även den större studentföreningens organ, Gaudeamus, som likaledes såldes i lösnummer i vaktmästarburen (av "professor" Andersson), inte nådde mycket större spridning. Ja, det inträffade t.o.m. att ett nummer av Gaudeamus kom att hamna i redaktörens garderob och inte plockades fram, förrän det långt senare efterlysts av en, säger en, intresserade läsare och samlare, nämligen högskolans "evige" student, Sigurd Lindman.

 

Klicka för större bild

I december 1923 uppfördes i regi av Per Lindberg Olaus Petri bibeldrama "Tobie Comedia". De agerande var humanister vid Stockholms högskola. Även medlemmar av den unghumanistiska gruppen deltog. De — och kanske i ännu högre grad de gruppmedlemmar, som inte deltagit i föreställningen — kom på idén att visa studentikosa framfötter genom att låta en parodi på Tobie Comedia bli huvudpartiet i ett spex 1924 i studentföreningens lokaler.

Det gällde bl.a. att få tag på en gloria, som skulle pryda ett i spexet uppträdande helgon. Det ryktades att Lunds studentkår låtit framställa en gloria, som med fromma handgrepp kunde sättas i rotation. Det ansågs att man inte kunde tillställa Lunds studentkår ett trivialt affärsbrev med anhållan om lån av en helgongloria, och man beslöt att uppvakta klassikern professor Johan Bergman i hopp om att han skulle bistå spexkommittén med att till latin överföra en skrivelse med vår anhållan. Bergman var riksdagsman och uppvaktades i den s.k. sammanbindningsbanan. Han försäkrade, utan att dra på mun, att han uppskattade detta förtroendeuppdrag. Om vi slog oss ner, skulle han i lugn och ro inne i kammaren översätta dokumentet (se Gaudeamus nr 3 år 1928). Så skedde, och skrivelsen präntades på pergament. Vi försökte övertala spexets scenmästare och ridåhalare, kvalificerad genom att ha tenterat i mekanik, Niels Sörensen, tillika reservofficier i ett kavalleriregemente, att rida ner till universitetet i Lund med pergamentrullen, men han avsade sig detta hedersuppdrag.

När inget svar anlände från Lund inom rimlig tid, sändes en påminnelseskrivelse på svenska. Glorian kom då som ett skott jämte förklaringen, att lundensarna inte kunde föreställa sig, att en så enkel anhållan skulle ge upphov till ett så magnifikt dokument. Man hade räknat ut, att det latinska kraftprovet var ett led i spexet och inte kunde tas på allvar, möjligen belönas med ett småleende.

Bröderna Stolpe som var studenter från Södra Latin i Stockholm, hade som gymnasister medverkat i en teaterföreställning till vilken förre eleven i skolan Isaac Grünewald, skänkt skissen till en stor fondkuliss. Den väldiga papprullen forslades till högskolan, där den rullades upp för besiktning i aulan. Därvid uppstod, mirabile dictu, ett så fruktansvärt skrammel, att "Hästen" (rektor Ivar Bendixson) och förskräckta laaboranter bland naturvetarna rusade upp i tro att taket störtat in. När Häsen fick höra att förberedelser för ett spex ägde rum, önskade han oss lycka till men sa ifrån på skarpen att allt oväsen fick sparas till själva föreställningen under kvällstid.

Det har påståtts att de roligaste inslagen i hela spexarbetet var de förberedande insatser för vilka här redogjorts.  Det förklarade i alla fall flera äldre studenter, när de så småningom tog del av spexets förhistoria.

Bland författarna var utan tvekan "Brusenbaum" (Nils Bohman) den främste. Musikkapellet leddes av Åke Uddén, som därigenom skaffade sig en fin merit för sin framtida värdighet som musikprofessor. Regissör var Thure Nyman, känd under signaturnamnet "Caligula". Han torde ha våndats i svett och tårar — skådespelarna var visserligen studentikost uppsluppna med fullständigt utan scenisk disciplin. Kulmen nåddes, när Brusenbaum, agerande som den unge Tobias i Rättviksdräkt för gossar och irrande kring i öknen på en trampcykel, visade sig ha mycket svårt att komma ihåg sina egna kupletter. Som stöd för minnet hade han sitt manus på styrstången, men han råkade tappa bladen i den vilda ökenfärden. Mellan hans oartikulerade ökenrävsylande hörde man honom säga: "Jag har tappat papperet!". Sitiuationen räddades av den beledsagande ärkeängeln Michael (alias Curt Berg): "Det klarar sig — ta mossa!". Denna improviserade replik hälsades med en av de få applåderna.

Min egen insats i spexet bestod i att jag då och då promenerade fram och tillbaka på scene i någon sorts dubbelkostymering à la Botten i "En midsommarnattsdröm", bärande ett anslag, på vars ena sida stod FOLK, på den andra FÄ. I den senare egenskapen blev jag formligen utbuad.

Det unghumanistiska spexet var en lovvärd studentikos insats, även om föreställningen inte nådde spexkonstens högsta höjder. Caligula beslöt dock att avstå från nya studentlivsexcesser och ägnade sig åt konsthistoriska studier, som avslutades med fil.lic. 1929. Sedermera skaffade sig Thure ett aktat namn som Bokvännernas skicklige redaktör och bokförläggare.

För mötes- och teaterverksamheten 1925 och 1926 har Sven Rinman redogjort i sitt avsnitt i denna jubileumsbok. Det må räcka med några kompletterande upplysningar. Per Lindbergs och humaniststudenternas uppsättning (med dekorationer av Einar Forseth) av det svenska 1600-talsstycket "En lustig comedia vid namn Tisbe" framfördes i ännu fler föreställningar än Tobie Comedia, nämligen tio gånger 1925.

Den unghumanistiska styrelsen, som även hade representation i ledningen för studentföreningen, som omfattade alla högskolans studenter, fann det nödvändigt tillse att de två studentsammanslutningarnas möten inte kolliderade. Ja, man gick så långt att man inte ordnade valborgsmässofestande enbart för humanister utan uppmanade kamraterna att besöka studentföreningens fest. Även vid andra tillfällen ordnades gemensamma evenemang. Särskilt uppskattad som festtalare och skald även utanför humanisternas krets blev Nils Bohman (Nicolaus Brusenbaum), Humanistiska föreningens vice ordförande.

Motsättningarna mellan arga representanter för unghumanisterna och "pastoralernas" högt meriterade styrelseuppsättning mildrades snart, ja förvandlades efterhand till sympati i bägge riktningarna. Härtill bidrog inte minst Nils Bohman, som för övrigt tillhörde även 1923-24 års styrelse. I Tobie Comedia hade han fått en krävande roll, som han tolkade kongenialt: Djävulen själv!

Det uppstod i slutet av 1920-talet allt fler föreningar, som tävlade om studenternas intressen. De talrika kvinnliga studenterna bildade 1925 en egen förening, samma år tillkom "Utrikespolitiska föreningen" (då under annat namn) med två humanister som ledande män: Herman Stolpe och Åke Thulstrup, blivande ordförande i Humanistiska föreningen. En av de livaktigaste bland de humanistiska föreningarna hade konsthistorikerna bildat. Ett minne därifrån skall återges här:

Bröderna Stolpe besökte som nyblivna ledamöter av humaniststyrelsen ett av konsthistorikernas kamratmöten, där professorerna Andreas Lindblom och Johnny Roosval var hedrade gäster. Bägge försökte värva Stolparna som konsthistoriska adepter. De svarade unisont: "Vi är färgblinda!", varvid Roosval kommenterade: "Det räknas jag som ett plus", och jag vill minnas att han uppgav att han själv led av defekt färgsinne. Han vann dock en intresserad läsare av de roosvalska St Görans-analyserna, och 1971 utgav jag en skrift om Sankt Göran med gloria eller utan".

1926 upphörde Iuvenes dum sumus att ges ut. Sven Stolpe hade utsett till redaktör för Gaudeamus och behövde inte längre ge ut en oppositionstidning. Och i Humanistiska föreningens ledning inträdde en ny grupp unga humanister.

Ung humanist före unghumanisterna

av Gösta Selling

Utdrag från Humanistiska föreningens jubileumsskrift 1914-1984

Hösten 1919 inskrevs jag som nybliven student vid Stockholms Högskola. En tid hade jag tänkt bli arkitekt men en strejk bland byggjobbarna gjorde att jag inte hann få den nödvändiga praktiken för att kunna söka in på Teknis. En annan slump gjorde att jag fastnade för konsthistorien. Den nye och populäre litteraturprofessorn Martin Lamm var sjukledig och därför började jag med konsthistoria, där professor Osvald Sirén skulle föreläsa om ämnen som intresserade mig, renässansarkitekturen i Italien. Även examinatorerna skulle ägnas arkitekturhistoria.

Någon humanistisk avdelning fanns ännu inte vid högskolan. Katalogen redovisade under rubriken Lärare i övriga ämnen Sirén, Lamm och den nyutnämnde historieprofessorn Sven Tunberg. Man hade också möjlighet att läsa arkeologi och religionshistoria för tillförordnade lärare, docenterna Sune Lindqvist och Gillis P:son Wetter samt tentera i pedagogik för den gamle Uppsalaprofessorn Geijer.

Att högskolan dominerades av naturvetarna framgick inte bara av katalogen utan också av den intensiva lukt av kemikalier som fyllde högskolebyggnaden vid Kungstensgatan från den källarlika bottenvåningen till vinden, där konsthistorikerna höll till. De disponerade ett galleri med överljus, fullhängt med tavlor; den Bergska donationen lärde vi oss. Konsthistorieprofessuren har namnet efter samme välgörare. Innanför galleriet låg ett rum för seminarieövningar, ca 6 m i kvadrat, där studenterna också hade tillgång till ett litet handbibliotek. Det sistnämnda ökades av en donator med bl.a. Hagdahls berömda Kokkonsten. Vid sidan av seminarierummet hade professorn sitt arbetsrum, som var dåligt isolerat. Jag minna att Sirén en gång bad sin amanuens att lära en av studentskorna att skratta mindre högljutt.

Amanuens var Gustaf Munthe, student 15 och fil. kand. efter fyra terminer. Med sina kunskaper, sin vältalighet och resliga gestalt verkade han på ett självklart sätt auktoritativ. En annan äldre student var Erik Lundberg, också han fil. kand., som dessutom studerat arkitektur på Teknis. Han var mörk och livlig och gick alltid klädd i knäbyxor. Filosofiskt lagt talade han gärna om tidens modebegrepp "Abstraktion und Eunfühlung", men sommartid arbetade han med utgrävningen av Vreta klosters ruiner. Dessa båda orienterade nykomlingarna inte bara i konsthistoriens elementa och professorns aktuella intressen utan också i Humanistiska avdelningen, där Munthe var ordförande och Lundberg sekreterare. Avgiften var överkomlig, 1 kr per termin.

Den lilla gruppen konsthistoriker svetsades samman till ett kamratligt gäng knappt en månad och priset var facilt: för tågresan och logi på det "gut bürgliche" Centralhotel vid Friedrichstrasse Bahnhof räckte de 300 kronor som jag lånat. Då kunde jag också köpa en del konsthistorisk litteratur. Marken stod i ca 10 över och priserna hade ännu inte hunnit raka i höjden.

Sirén satt med oss i allt skakigare tredjeklasskupéer med träbänkar och vi bodde alla på samma hotell. Sirén var internationellt känd och vi togs om hand av idel berömdheter. Gehemeräte, professorer och museichefer. Enligt uppgift var vi den första grupp utländska studenter som kom på studiebesök. Jag lärde mig nog mer konsthistoria under de tre veckorna i Berlin än senare under tre terminers pluggande. Vi var i Berlin i början av december men ingen av de tre studentskor som var med på färden ville uppträda som Lucia. Den entusiastiske och traditionsbunde Erik Salvén, nybliven lic, övertog resolut själv rollen. Iklädd lång nattskjorta och tallriskrans med två paraffinljus på hjässan blev han en grotesk Lucia. Med Salvén i spetsen sjungande och bärande en kaffebricka, tågade hela skaran tidigt iväg till Sirén, som var lindrigt road - paraffinljusen droppade i det Ersatzikaffee, som bjöds. Så mycket mer road var hotellpersonalen av nordbornas underliga riter.

Berlinresan blev den allt överskuggande händelsen denna första termin och jag minns inte mycket av vad som hände. Recentiorsfest hölls i slutet av november och ägde rum i studentföreningens trista lokaler i bottenvåningen. Munthe höll ett humoristiskt föredrag, där han presenterade tidningen Elevator, organ för humanisternas lyftning, "utkommer när som helst, var som helst och hur som helst". Han illustrerade talet med skioptikonbilder, de flesta tecknade eller textade av Munthe själv. Några bilder fick recentiorn Selling bidra med. Hans vana att rita gubbar under föreläsningar och seminarier hade Munthe uppmärksammat.

Efter sammankomsterna var det i regel tesupé och om någon kunde traktera pianot dansades. Studentskorna var dansanta och det hände att någon eller några utvalda bjöds på thé dansant, på 20-talet ett gouterat nöje för kadetter, studenter och likställda.

Studentföreningens lokaler utnyttjades också för tidningsläsning mellan föreläsningar och under andra lediga stunder. Där satt vanligen två äldre studenter och spelade bräde, naturvetaren Nils Wettermark och juristen Birger Lennmalm, studenter 06 och 08. Den förre hade jag som liten gosse träffat och kallat farbror. Nu la både han och Lennmalm bort titlarna med mig. De två var viktiga personer ty de satt i Studentföreningens lånenämnd, som kunde lämna mindre handlån till studenterna. Det krävdes dock två borgensmän, godkända av räkenskapsföraren Birger Lennmalm. Jag tror att den vanligaste lånesumman var 300 kr. Det fanns inga studiebidrag på den tiden och dåligt med stipendier. De enda, som var tillgängliga för humanisterna, var ur den Söderbergska fonden. Den delade ut stipendier på 700 kr per läsår till den, som "idkat studier minst fyra terminer". Stipendiaten skulle vara medellös och flertalet konsthistoriker hade något sommarjobb och även om inkomsterna var små var man inte medellös.

En dag på nyåret 1920, när jag nere i bottenvåningen studerade dagspressen till tärningarnas och brickornas diskreta ackompanjemang, kom en kortväxt, livlig och lockig student fram och presenterade sig som Näsström 17. Det var viktigt att en äldre student la bort titlarna med en yngre. Motsatsen var förvisso ingen dödssynd men något som den yngre skämdes och blev hånad för. Att lägga bort titlarna med en studentska var förvisso en dödssynd även om hon var mycket yngre.

Den talföre Näsström frågade om det var jag, som ritade karrikatyrer. Jag svarade att det förekom men bedömde det svårt att karrikera talaren. Hans ansikte var så skiftande och rörligt och det ena ögonbrynet åkte upp och ned i pannan, när han pratade. Men han ville inte ha något porträtt utan undrade om jag ville medarbeta i en studenttidning som planerades.

Några dagar senare satt jag tillsammans med Näsström och en annan humanist, Seth Bremberg, student 18 bänkad på SHT, en enkel men trivsam restaurang snett emot Högskolan vid Drottninggatan. Den frekventerades gärna av de manliga studenterna när kassan tillät. Där konstituerades redaktionen till den nya tidningen, som döptes till Studentbladet. Redaktör blev Seth Bremberg, medarbetare Näsström och tecknare Selling. Näsström var redan känd som en skicklig journalist. Han skrev om konst med spetsig penna i veckopressen, bl.a. i Figaro, som ännu levde på arvet efter den legendariske Jörgen. Näsström hade börjat som jurist i Uppsala 1917 men där träffat Erik Lundberg. Denne hade livligt rekommenderat humanistiska studier i Stockholm, där det dessutom fanns så många vackra studentskor. Näsström följde rådet men fastnade senare själv för en elev vid Tandläkaristitutet.

Studentbladets första nummer var färdigt i april 1920 och skulle enligt dopbetraktelsen vara ett uttryck för den litterära vivaciteten vid Högskolan. Där fanns noveller, causerier och verser. Erik Lundberg presenterade kubismen och en diskussion om bolsjevismen fick en helsida. Inledaren, den gamle marxisten CN Carleson gick enligt referenten Näsström som katten kring den heta gröten, höll på två timmar men vann publiken genom en slagkraftig, bullande kvickhet. Efter inledningen fick talarna bara fem minuter var till sin disposition och bland dem märktes kand. Bohlin, som knep "applåder med sina flott lanserade, sarkastiska repliker". Referatet illustrerades av några karrikatyrer, som bl.a. visar att kand. Bohlin i själva verket var Bertil Ohlin. Han hade adertonårig blivit fil. kand. i Lund 1917, diplomerats från Handelshögskolan 1919 och kom 1920 till Stockholms högskola på sin snabba karriär till professuren i Köpenhamn 1924. Teckningen av Carleson läsande i sitt manus flankerades i bladet av hans båda kumpaner från den yttersta vänsterkanten, Karl Kihlbom och Fredrik Ström.

Studentbladet fick en god start och uppmärksammades välvilligt av både publik och press. På nyåret 1921 kunde tidningen citera en hel knippe pressuttalanden, där den berömdes för sin formella elegans och skickliga tecknare, sades vara roande och underhållande och borde kunna läsas med nöje även utom studentkretsar.

Redaktionen fick kontakt med teknologernas berömda Blandare och dess "bluddrande" arkitektredaktion. Vi lockades att liksom Blandaren använda Rokotryck, en då modern och billig reproduktionsmetod. Den innebar att sidornas bilder och texter gjordes för hand i tidningens format, något som gav tecknaren extra mycket jobb. Metoden användes för omslaget och annonssidorna medan Näsströms och andra medarbetares texter utfördes i vanligt tidningstryck. Annonssidorna tenderade att öka; annonsörerna var roade av de efter Blandarmöster skämtsamma annonserna och vi hade en effektiv ackvisitör.

För en ringa penning kunde omslaget tryckas med en extra färg, vanligen röd eller grön. Rokotrycks chef, civilingeniören Jonas Lindh var en originell och studentikos gammal teknolog. Jag minns att han och jag en gång diskuterade den röda färgen på ett omslag. Provtrycket var inte bra, tyckte jag, det röda borde vara lite mustigare - ungefär som ingeiör Lindhs slips. Med en papperssax klippte han vips av slipsen tätt under knuten och la den på provtrycket. Men det blev ingen fullträff enligt hans mening och slipsen hamnade i papperskorgen.

Nyåret 1921 ökades Studenbladets format och numren kom tätt. Nr 8, daterat den 22 maj, blev Seth Brembergs svanesång. Han frånträdde sin befattning för att som värnpliktig ställa sin begåvning till fosterlandets tjänst, skrev signaturen Öffen (Näsström), som hyllade "redaktören och den gode studenten för tre terminers ytterst angenäma samarbete". Studentbladets korta humanistiska tillvaro var slut. Tidningen skulle nu bli officiellt organ för Stockholms förenade studentkårer och utges av CK (Centralkommittén). Den fortsatte att utges en tid men när CK upplöstes lades den ned med utgången av vårterminen 1922. "med sin blandning av tidlöst och aktuellt, av litterärt och studentikost torde Studentbladet ha varit den bästa studenttidningen som utgivits i Stockholm", skriver Sigurd Lindman i Stockholm högskolas historia 1957.

Hösten 1920 blev Gustaf Munthe fil. lic. och eftersom han på nyåret skulle få en amanuenstjänst vid Nationalmuseum avgick han som ordförande. Vid avdelningens sammanträde den 24 november valdes som hans efterträdare enhälligt konsthistorikern Tord O:son Nordberg. Nya i styrelsen blev samtidigt Selling och Munthes yngre bror, historikern Arne Munthe samt studentskorna Yvonne Bahrman och Elie Reuterwall. Det var regel att några studentskor valdes in i styrelsen och att en av dem blev vice ordförande, denna gång blev det Yvonne Bahrman medan jag valdes till sekreterare. Sammanträdet var också en recentiorsfest och som receptor uppträdde Norberg i professor Göran Perssons skepnad. Han höll en parodisk installationsföreläsning och sökte sprida "en hälsosam skräck bland de nyinskrivna" för att citera Byström.

Den nya styrelsen diskuterade redan i december det kommande årets verksamhet. Föredrag, tesupéer och dans var traditionella inslag men nu ville man komma med något nytt, kanske något mindre teaterstycke skulle kunna uppföras? Pär Lagerkvist var den moderne författare som fascinerade humanisterna just då. Jag minns att hans Ordakonst och Bildkonst diskuterades under Berlinresan och att en av deltagarna, jag tror Margit Palmaer, talat om hans nya bok Teater. Där skrev han ju att modern konst (läs expressionism) skulle göra en insats. "I sin utåtvändhet och klarhet är den som gjord för teatern." Det blev den första av de tre enakterna i Teater, som styrelsen enades om. De två rollerna, herrn i frack och herrn med puckel skulle spelas av Nordberg och Selling. Dessutom skulle jag måla dekorationen.

Evenemanget gick av stapeln den 10 mars 1921 i Studentföreningens lokal. Det ena av de långsmala rummen fick bli en scen, den breda skjutdörrens öppning proscenium och det andra rummet parkett. Publiken var liten och begränsad till avdelningens lärare och studenter - några utomstående släpptes inte in.

Lokalen disponerades bara ett par timmar före sammanträdet. Med hjälp av en rulle spännpapper kläddes scenen in och med hjälp av plakatfärg och en hink vatten målades i all hast den expressionistiska bakgrunden. För att ge målaren längre tid sjöngs det duett på andra sidan skjutdörren av de röstbegåvade Greta Svanström och Birgit Guston varefter Arne Munthe med sin djupa bas läste modern lyrik.

När scenen öppnades hade det nymålade papperet inte hunnit torka utan bucklade sig så att hela det mörka scenrummet fick något overkligt över sig - man fick nästan intryck av rökfyllt valv och tunnel.

Studentbladet tryckte i majnumret en insändare om framförandet, som något sötsurt anmärkte på att "herrar aktörer tagit sig åtskilligt mycket vatten över huvudet", vilket säkert var riktigt men han berömde "den dekorativa utstyrseln, vilken trots sin improviserade karaktär utmärktes av en fascinerande verkningsfullhet". Insändaren bemöttes av Gustaf Munthe som tyckte att "avdelningens styrelse förtjänade heder och tack för att den vågat sig på det både djärva och intressanta experimentet". Professor Martin Lamm som var närvarande vid vad han kallade urpremiären var välvillig i sitt omdöme och styrelsen blev tydligen inte nämnvärt störd av kritiken i sina teaterplaner. Den tillsatte t.o.m. en spexkommitté, som bestod av Gustaf Munthe, Nordberg och Selling. Den talade vid ett styrelsesammanträde i mars om hur man tänkte sig spexet, som "erhållit en röd tråd" och döpts till Turandot. Spexet var tydligen inspirerat av Operans Simson och Delila med Grünewalds uppmärksammade och livligt debatterade dekorationer, vilket Sellings dräktskisser underströk. Ordföranden (Nordberg) trodde att han snart skulle vara färdig med manuset som gjordes av honom med hjälp av Munthe. Den nye skattmästaren, Arne Munthe, var orolig, avdelningen hade urusel ekonomi, spexet skulle säkert gå med förlust och fick inte bli för dyrbart. Han lugnades med att avdelningens damer lovat sömma dräkterna efter Sellings skisser.

Spexet spelades i aulan själva valborgsmässoafton 1921 och har skildrats av Olof Byström. Vad Byström inte nämner är att det utom humanister och naturvetare kom ett flertal professorer och docenter med damer. Eftersom den främste hedersgästen, rektor Bendixson inte anlände förrän halv nio försenades supén. Avdelningen hade som Byström nämnt fått spriträttigheter för kvällen, stämningen steg under måltiden och var nästan dionysisk, när hela skaran vandrade upp till aulan. Spexet började inte förrän vid elvatiden och slutade efter midnatt. Därefter dansades det nere i bottenvåningen "mellan korsdrag och krokben" ty det var trångt och hett. Dansen avbröts klockan halv tre, vilket ansågs skändligt tidigt. Det var en varm vårkväll och några av fönstren öppnades. Genom dem kom det in objudna och stojande gäster från andra håll, där det inte dansades. En del av den glaskrossning och det bråk som Byström skriver om kan nog förklaras av trängseln och de främmande intränglingarna.

Byström nämner inte heller den, som enligt Studentbladets referat var den absolut bäste spexaktören, professorn, spelad av Tom Söderberg, Hjalles son. Han höll en föreläsning om syltornerade pannkakor, en festlig parodi på Gerda Boëthius då nya avhandling "De tegelornerade kyrkorna i norra Svealand". Själv hade jag lyckligtvis en stum roll tillsammans med Gunnar Skoglund. Vi dansade som sköna odalisker enligt tidens mod plastiskt. Sufflören Arne Munthes sonora stämma hördes så mycket mer, hans insats blev enligt Byström "av dominerande betydelse" och höjde stämningen i den packade lokalen.

Efter allt jobb med teater och spex tog sig styrelsen ledigt och reste i samlad trupp till Uppsala studenters traditionella vårfest. Det blev en helafton eller rättare -natt, ty vi hade glömt att beställa hotellrum. Damerna var dansanta, vi vandrade från nation till nation och prövade musiken och de talkade golven. Så småningom började det ljusna och vi beundrade soluppgången från Slottsbacken. Den såg med alla studentmössorna ut som en äng med blommande vitsippor. Efter en fruktost med sill i papper och champagne på Flustret återvände styrelsen halvsovande till huvudstaden.

För skribenten var Uppsalafärden en festlig avslutning på en sprängfylld termin. Med Studentbladet och föreningslivet som bisysslor hade jag varit tvungen att slutspurta med konsthistooriestudierna. Det gällde att tentera innan professor Sirén skulle resa till Kina och ha årslång tjänstledighet. Jag blev den siste av hans elever som fick betyget inskrivet den 21 april 1921. Att han aldrig skulle återvända till professuren anade ingen, kanske inte ens han själv.

På hösten måste styrelsen försöka förbättra finanserna och beslöt höja terminsavgiften till det dubbla, hela 2 kr. En straffavgift vid försummad inbetalning föreslogs till 2 kr och 3 kr. Professor Lamm anmodades att fungera som avdelningens inspektor under Siréns tjänstledighet. Lamm åtog sig och godkände årsavgiftens höjning men ansåg att straffavgifterna var för höga.

Årsmötet hölls i november, som vanligt i Studentföreningens lokal och då blev Lamm vald tillinspektor och man beslöt de av honom godkända höjda avgifterna. Vid "remissdebatten" fördes klubban av Studentföreningens ordförande, juristen Phillips Hult, förmodligen på grund av förlusten och bråket kring spexet. Men styrelsen fick full och tacksam ansvarsfrihet och ordföranden Tord O:son Nordberg omvaldes enhälligt. Receptionen utfördes återigen av Göran Persson och minsann vågade man sig inte på ännu en enaktare "Die Gescwister" av själve Goethe. Flertalet rollinnehavare hade också spelat i spexet och det medverkade till att föreställningen blev en succès de rire av oanade mått för att än en gång citera Byström. Som ofta sjöng en av styrelsens ledamöter Greta Svanström, utrustad med en mörk mezzosopran, det dracks te och dansades.

Terminen avslutades med en Rangströmafton då tonsättaren höll föredrag och sjöng egna sånger. Att han dessutom själv exekverade dansmusiken efter den obligatioriska tesupén bör särskilt noteras.

Om avdelningen under år 1921 huvudsakligen ägnat sig åt teater och spex kom 1922 att gå i lyrikens tecken. Kanske berodde det mest på att en av våra mer kända yngre skalder Sten Selander skrev in sig på Högskolan det året. Han hade börjat som naturvetare i Uppsala och blivit fil. kand. 1917. Nu ville han komplettera sina studier med litteraturhistoria för professor Lamm.

Genom kontakten med Selander kunde styrelsen besluta att terminens första sammanträde skulle ägnas modern svensk lyrlik och att Sten Selander, Karl Asplund, Gunnar Mascoll Silferstolpe och Erik Blomberg lovat medverka.

Uppläsningsaftonen ägde rum i aulan den 10 februari, blev en stor framgång med fullsatt hus och har skildrats av Olof Byström. Framgången gjorde att föredrag och en planerad visning av det nya stadshuset skrinlades. Man beslöt istället att inbjuda fem danska skalder att komma till Stockholm och läsa egna dikter. Uppslaget kom från de nyssnämnda svenska lyrikerna, vilka tidigare varit bjudna till Köpenhamn. Den av förslaget entusiasmerade styrelsen räknade först med att danskarna skulle komma i början av maj. Men förhandlingarna drog ut på tiden, personvalet var knepigt och ekonomin besvärligt. Danskarnas resor skulle bekostas av danska föreningen Norden, men den svenska föreningen Norden var absolut ovillig att bidra. Problemet löstes genom att danskarna fick bo, två hos Asplund, en hos vardera Silfverstolpe och Selander och en hos den generöse naturvetaren Carl Philipson, som satt med i mottagningskommittén. I aulan skulle humanistiska avdelningens medlemmar ha fritt tillträde men övriga betala 2 kr i entré.

Aulan var givetvis sprängfylld när de danska gästerna skulle uppträde den 23 september. Det mycket uppmärksammade danska skaldebesöket med lunch, utfärder och festlig supé har ganska utförligt skildrats av Byström. Att den subskriberade supén på Grand Hotel Royal skulle kosta 10 kr inklusive kaffe, konjak samt bål m.m. verkar sagolikt för en modern läsare och visst var detta skaldebesök ganska sagolikt för alla dem, som fick vara med.

Vid den recentiorsfest som hölls i mitten av oktober visade ordföranden skioptikonbilder som illustrerade årets viktigaste händelser ur humanistisk synpunkt och där intog givetvis skaldebesöken en stor roll. Den versifierade texten hade skrivits av Sten Selander och Nordberg. Receptor var, jag tror för sista gången, professor Göran Persson.

Före årsmötet den 30 november 1922 hade meddelats att hela styrelsen skulle avgå. Till ny ordförande valdes enhälligt Sten Selander och till övriga styrelseledamöter Carl Johan Lamm och Olof Byström, vilken blev min efterträdare som sekreterare, samt fröknarna Doudou Myhrman och Ruth Collin, senare Olle Hedbergs fru. Sedan styrelsen beviljats ansvarsfrihet och den avgående och nye ordföranden harangerat varandra höll regissören Olof Molander ett föredrag om Hur ett skådespel iscensättes. Så här långt efteråt kan man fråga om inte Molanders föredrag borde ha placerats tidigare, helst före Den svåra stunden, som var rubriken till Pär Lagerkvists enaktare.

Både den avgående ordföranden Nordberg och jag hade fått jobb, visserligen inte fasta men vi hade inte längre tid att ägna oss åt föreningslivet. Vi skulle båda licentiera och höll därför en viss kontakt med högskolan och de gamla kamraterna. Jag minns särskilt det vårsammanträde 1923, då humanisterna än en gång spelade en enaktare, Merimées Himmel och helvete, som den nye ordföranden Selander själv översatt. Han var också regissör och både Nordberg och den nye sekreteraren Byström spelade med. Själv hade jag bidragit med en enkel scendekoration, min sista insats på området. Själv var jag med intresserad av den kvinnliga huvudrollen, ty den spelades av Vivi Hellberg, en humanissa som jag börjat uppvakta.

En stor del av år 1923 arbetade jag på Nordiska museet och blev där god vän med Ernst Klein - på sommaren var vi tillsammans på Runö, den ålderdomliga svenskön i Rigaviken. Klein var en uppslagsrik månfrestare och blev Nordiska museets och Sveriges förste museilektor. Jag hade nog berättat för honom om de små teaterstycken humanisterna hade spelat, ty på hösten frågade han mig om jag trodde att några humanister kunde vara intresserade av att spela med i en pjäs som han planerade i Nordiska museets hall med hans vän Per Lindberg som regissör. Uppslaget gick vidare till min efterträdare som sekreterare Olof Byström. Resultatet blev humanisternas entusiastiska medverkan i Tobie Comedia, som hade premiär i Nordiska museets stora hall i december 1923 "en scenskapelse av osedvanlig lyftning och helgd" skriver Byström. De humanister som medverkade, kallade sig "pastoralerna" en kamratgrupp som levde länge.

Ett minne av valborgsmässoafton 1924 må bli slutvinjetten till denna rapsodiska skildring av humanistiskt studentliv under det tidiga 1920-talet. Det hade varit en lång, kall vinter och vi bilade ut till Nackanäs mellan snart tinande snövallar. Selander hade efterträtts av Arne Munthe som ordförande och denne förde klubban med brio. Med några välformulerade ord eklaterade han förlovningen mellan två av humanisterna, Vivi Hellberg och Gösta Selling. Det var givetvis för mig festens viktigaste händelse men jag minns att det ryktats om en kupp, som några yngre studenter planerat för att med recentiorernas hjälp avsätta den mossbelupna styrelsen. Opponenterna kallades "unghumanisterna" och de ville själva ta ledningen och reformera studentlivet.

Någon kupp blev det naturligtvis inte under Valborgsmässofesten, som var lång och livlig, men man fick ett visst intryck av opponenterna. Jag minns några dråpliga orddueller mellan unghumanisternas ledare Sven Stolpe och senioren Gustav Näsström, båda lika talföra och snabba i repliken. Det dröjde dock inte länge förrän unghumanisterna tog ledningen. När det skedde vet jag inte exakt, ty protokollen har en lucka och själv tjänade jag kronan som värnpliktig 1924/25. Unghumanisternas reformer fick jag därför inte vara med om, men de skildras livfullt i det följande av Herman Stolpe.

Humanistiska föreningen, fakulteten och högskolan

av Robert Sandberg

Utdrag från Humanistiska föreningens jubileumsskrift 1914-1984

Stockholms högskolas studentförenings humanistiska avdelning bildades på ett konstituerande sammanträde den 16 mars 1914. Dittills hade ett från Studentföreningen fristående sällskap existerat under namnet Humanistiska föreningen. I samband med Humanistiska avdelningens bildande upplöstes den gamla föreningen och dess tillgångar, 17 kronor, skänktes till avdelningen.

Humanistiska avdelningen skapades som en fakultetsförening, eller rättare uttryckt avdelningsförening eftersom fakulteter ännu så länge var ett okänt begrepp i Stockholm. Bakgrunden till föreningens tillkomst rådde egentligen inte humanisterna själva över, utan förutsättningen var de allt större motsättningarna mellan jurister och naturvetare inom Studentföreningen. Undervisningen i juridik började ges på högskolan 1906. Studerandeantalet på den juridiska avdelningen ökade snabbt. Redan hösten 1908 hade juristerna passerat naturvetarna i antal, 205 mot 203. Fyra år senare var 388 jurister inskrivna mot 259 naturvetare.

Spänningen mellan de två kategorierna hotade att splittra Studentföreningen, men problemet löstes genom bildandet av tre underavdelningar till Studentföreningen, samtidigt som denna fortlevde. Även humanisterna, som ännu var för få att utgöra något hot mot de andra, fick således sin egen avdelning. Medlemskap i Studentföreningen hade gjorts obligatoriskt 1909 och obligatoriet utvidgades nu till att gälla även avdelningsföreningarna.

Innan vi går in på den nybildade föreningens öden kan det kanske vara lämpligt att ge en kort översikt över Stockholms högskolas humanistutbildning. Humaniststudenterna utgjorde 1914 den minsta studerandekategorin. Den unga högskolan, grundad 1878, hade från början fatt en överväldigande naturvetenskaplig prägel. Redan 1884 kallades visserligen Viktor Rydberg till en professur i kulturhistoria, fem år senare ombildad till en lärostol i de bildande konsternas teori och historia, men varken hans eller efterträdarens Oscar Levertin föreläsningar följdes av studenter som läste för examen . Det var istället huvudsakligen en bildad allmänhet som lyssnade till de kända författarna.

Stockholms högskola hade skapats som ett alternativ till den traditionella universitetsutbildningen i Uppsala och Lund. Ännu i början av seklet motsatte sig en majoritet av lärarkåren med förre rektorn Gösta Mittag‑Leffler i spetsen att högskolan förmedlade utbildning på akademisk grundnivå. Undervisningen skulle bedrivas på ett högt vetenskapligt plan och vara fristående från staten och staden ‑ en akademi för avancerad forskning. Emellertid var läroanstalten beroende av ekonomiskt stöd från Stockholms stad och stadens önskan var att erbjuda stockholmsstudenterna en utbildning i nivå med universitetens. Stadens representanter i högskolestyrelsen vann dragkampen. 1904 begärde och fick Stockholms högskola examensrätt. Därigenom började högskoleverksamheten mer och mer likna verksamheten i Uppsala och Lund.

Den införda examensrätten gjorde att antalet studenter omedelbart fördubblades, från 47 hösten 1903 till 106 nästföljande år. Därefter fortsatte stegringen , inte minst sedan även en juridisk avdelning bildats.

Antalet humanister var emellertid än så länge tämligen litet. Sedan professorn i litteraturhistoria Oscar Levertin avlidit 1906 saknades det några år helt lärostolar i de humanistiska ämnena. Så småningom förbättrades situationen och när Humanistiska föreningen bildades fanns det tre professorer inom avdelningen. Osvald Sirén hade 1908 kallats till Viktor Rydbergs gamla professur i de bildande konsternas teori och historia, året efter hade Karl Warburg tillträtt den vakanta tjänsten i litteraturhistoria och 1913 hade Torgny Segerstedt genom en privat donation fått en lärostol i religionshistoria. De 75 humaniststudenterna var således väl tillgosedda våren 1914.

Segerstedts stockholmssejour blev visserligen inte långvarig ‑ 19 17 blev han huvudredaktör för Göteborgs Handels‑ och Sjöfartstidning och professuren vakantsattes ‑ men antalet professorer bibehölls tack vare att en lärostol i historia inrättades genom en donation av Pauline Warburg. Till tjänsten kallades Sven Tunberg som samma år tillsammans med kollegerna Osvald Sirén och Martin Lamm ‑ Karl Warburgs efterträdare ‑ tog initiativet till inrättandet av en humanistisk fakultet vid högskolan. Genom fakultetens tillkomst befästes de humanistiska ämnenas ställning i Stockholm.

Året efter skapades genom ytterligare en donation även en lärartjänst i nordiska språk och grunden var lagd för en filosofisk ämbetsexamen i humaniora. Därmed var den humanistiska fakultetens framgång given. 1920 var 138 humaniststudenter inskrivna. Drygt tio år senare passerades femhundrastrecket. Höstterminen 1931 blev också den humanistiska fakulteten högskolans största i inskrivna studenter räknat, till stor del en följd ax, satsningen på de moderna språken engelska, tyska och franska.

Den humanistiska fakultetens expansion fortsatte under 30‑ och 40‑talen. Genom anknytning till befintliga institutioner i Stockholm, t.ex. de historiska och etnografiska museerna och genom privata donationer och kommunala bidrag kunde antalet ämnen inom fakulteten fram till 1950 öka till hela 25 stycken. Visserligen fanns inte professurer i alla ämnen, men då några större ämnen hade flera lärostolar översteg antalet professurer till och med institutionernas antal. Även mindre ämnen som teaterhistoria och klassisk fornkunskap hade tillgodosetts och den språkvetenskapliga sektionen av fakulteten hade byggts ut kraftigt. Naturligtvis hade studerandenumerären inom fakulteten stigit parallellt med lärostolarnas antal. År 1950 var drygt 1.200 humaniststudenter inskrivna. Varannan student vid högskolan läste humaniora.

Vid det här laget hade den fria ställning gentemot staten som Stockholms högskola tidigare haft i det närmaste försvunnit. Under 30‑talet utgjorde de statliga medlen bara någon procent av högskolans inkomstkällor. Den ekonomiska situationen blev emellertid alltmer besvärande, då främst den naturvetenskapliga fakulteten krävde större resurser. 1939 tvingades högskolans rektor, historieprofessorn Sven Tunberg, begära statsbidrag, eftersom Stockholms stad som sedan grundandet stött högskolan ekonomiskt inte var villig att ta på sig ytterligare utgifter. Stadens ledande syfte med stödet till högskolan hade hela tiden varit att ge stockholmsungdomen möjlighet till akademiska studier på hemmaplan, medan däremot den högre forskningen inte låg stadens myndigheter lika varmt om hjärtat. Nu kunde konstateras att mer än var tredje högskolestudent var utsocknes. Efter långa utredningar och förhandlingar mellan högskolan, staden och staten ingicks därför ett avtal 1948 som gjorde staten till huvudfinansiär av verksamheten vid Stockholms högskola. Villkoret var emellertid en kraftig statlig representation i högskolestyrelsen för att garantera statens intressen. Därmed var stockholmsakademiens ställning som "fri högskola" till ända. Någon större betydelse för humanisterna torde avtalet emellertid knappast ha haft vid denna tidpunkt.

Trots statens övertagande av huvudansvaret för högskolan var situationen mycket bekymmersam i början av 1950‑talet. Studerandeantalet hade under första hälften av 1900‑talet vuxit betydligt snabbare i Stockholm än vid de två statliga universiteten i Uppsala och Lund. Antalet inskrivna vid de tre studieorterna var nu ganska lika. Däremot hade universiteten avsevärt större ekonomiska resurser till sitt förfogande än högskolan. Några år in på 50‑talet var siffran nyinskrivna studenter per lärare två‑tre gånger större i Stockholm än i Lund och Uppsala. Enda möjligheten för Stockholms högskola att komma i jämnhöjd med de äldre studieorterna vore att högskolan förstatligades och gjordes om till universitet. Det skedde också 1960 och därmed skapades förutsättningarna för en likställdhet mellan de tre stora utbildningsanstalterna.

Under 50‑ och 60‑talen exploderade studerandetillströmningen till de högre utbildningarna i landet. Våldsammast blev ökningen vid Stockholms högskola/universitet där spärrar än så länge inte utgjorde något större hinder. År 1950 läste 2.700 studenter vid högskolan, 1960 hade antalet ökat till 7.600 och 1968 hade siffran 27.000 överskridits. Någon större omvälvning i studenternas sociala bakgrund hade knappast inträffat, men delvis var ökningen en följd av att nya kategorier fick praktiska möjligheter att studera. Andelen kvinnliga studenter växte, inte minst bland humanisterna och generösare inträdeskrav gjorde att studentexamen inte längre var obligatorisk.

Situationen i Stockholm blev under 60‑talet i det närmaste kaotisk. Varken lärare eller lokaler räckte till. Värst var situationen på den humanistiska fakulteten, som året innan fakultetsdelningen närmade sig 8.000 inskrivna. Uppdelningen i en humanistisk och en samhällsvetenskaplig fakultet 1964 hejdade bara tillfälligt ökningen. Vid tiden för studentrevolten 68 fanns uppåt 10.000 humaniststudenter i Stockholm. De flesta huserade i trakten kring Odenplan och Observatoriekullen. Universitetets egna lokaler räckte emellertid inte till på långa vägar och tillfälliga lokaler fick hyras som provisorier. Ett ämne som engelska, med 1.500 studenter 1967, hade sin institution i Humanistiska bibliotekets hus, men undervisningen var spridd på nio olika lokaliteter i området.

En lösning på lokalproblemen diskuterades redan på 50‑talet då de två alternativen innerstaden och förorten stod mot varandra. Genom en uppgörelse mellan högskolan, staten och Stockholms stad bestämdes att det nya universitetet skulle koncentreras till statens mark i Frescati, där Lantbruksakademiens experimentalfält var beläget. Området invigdes redan i september 1960, men det första spadtaget togs först åtta år senare. Tre år därefter stod södra husen klara och under 70‑talet installerade sig den ena humanistiska institutionen efter den andra i byggnaderna.

Utflyttningen till Frescati skedde parallellt med att 60‑ och 70‑talens stora högskolereformer förändrade universitetsutbildningen. De tidigare fria humanistiska studierna pressades in i utbildningslinjer. Det gamla betygssystemet ersattes av ett poängsystem där 40 poäng motsvarar ett års studier. En utbildningslinje omfattar 120 poäng och ledde fram till en fil kandexamen, nu ersatt med högskoleexamen. Emellertid behölls alternativet att utforma en individuell linje eller läsa ett enskilt ämne, vilken möjlighet utnyttjades av det stora flertalet. Speciellt på humanistisk fakultet läser idag en överväldigande majoritet "enstaka kurser" som termen lyder.

Därmed har i praktiken omläggningen i studiernas uppläggning för humaniststudenterna inte blivit så stor, trots de långtgående utbildningsreformerna. Det är snarast utbildningsmiljön och de studerande själva som förändrats. En stor del av de cirka 11.000 registrerade vid humanistiska fakulteten läser numera på deltid parallellt med förvärvsarbete och genomsnittsåldern har skjutit i höjden. Den traditionella universitetsstudenten har blivit en sällsynt fågel.