Humanistiska föreningen, fakulteten och högskolan

av Robert Sandberg

Utdrag från Humanistiska föreningens jubileumsskrift 1914-1984

Stockholms högskolas studentförenings humanistiska avdelning bildades på ett konstituerande sammanträde den 16 mars 1914. Dittills hade ett från Studentföreningen fristående sällskap existerat under namnet Humanistiska föreningen. I samband med Humanistiska avdelningens bildande upplöstes den gamla föreningen och dess tillgångar, 17 kronor, skänktes till avdelningen.

Humanistiska avdelningen skapades som en fakultetsförening, eller rättare uttryckt avdelningsförening eftersom fakulteter ännu så länge var ett okänt begrepp i Stockholm. Bakgrunden till föreningens tillkomst rådde egentligen inte humanisterna själva över, utan förutsättningen var de allt större motsättningarna mellan jurister och naturvetare inom Studentföreningen. Undervisningen i juridik började ges på högskolan 1906. Studerandeantalet på den juridiska avdelningen ökade snabbt. Redan hösten 1908 hade juristerna passerat naturvetarna i antal, 205 mot 203. Fyra år senare var 388 jurister inskrivna mot 259 naturvetare.

Spänningen mellan de två kategorierna hotade att splittra Studentföreningen, men problemet löstes genom bildandet av tre underavdelningar till Studentföreningen, samtidigt som denna fortlevde. Även humanisterna, som ännu var för få att utgöra något hot mot de andra, fick således sin egen avdelning. Medlemskap i Studentföreningen hade gjorts obligatoriskt 1909 och obligatoriet utvidgades nu till att gälla även avdelningsföreningarna.

Innan vi går in på den nybildade föreningens öden kan det kanske vara lämpligt att ge en kort översikt över Stockholms högskolas humanistutbildning. Humaniststudenterna utgjorde 1914 den minsta studerandekategorin. Den unga högskolan, grundad 1878, hade från början fatt en överväldigande naturvetenskaplig prägel. Redan 1884 kallades visserligen Viktor Rydberg till en professur i kulturhistoria, fem år senare ombildad till en lärostol i de bildande konsternas teori och historia, men varken hans eller efterträdarens Oscar Levertin föreläsningar följdes av studenter som läste för examen . Det var istället huvudsakligen en bildad allmänhet som lyssnade till de kända författarna.

Stockholms högskola hade skapats som ett alternativ till den traditionella universitetsutbildningen i Uppsala och Lund. Ännu i början av seklet motsatte sig en majoritet av lärarkåren med förre rektorn Gösta Mittag‑Leffler i spetsen att högskolan förmedlade utbildning på akademisk grundnivå. Undervisningen skulle bedrivas på ett högt vetenskapligt plan och vara fristående från staten och staden ‑ en akademi för avancerad forskning. Emellertid var läroanstalten beroende av ekonomiskt stöd från Stockholms stad och stadens önskan var att erbjuda stockholmsstudenterna en utbildning i nivå med universitetens. Stadens representanter i högskolestyrelsen vann dragkampen. 1904 begärde och fick Stockholms högskola examensrätt. Därigenom började högskoleverksamheten mer och mer likna verksamheten i Uppsala och Lund.

Den införda examensrätten gjorde att antalet studenter omedelbart fördubblades, från 47 hösten 1903 till 106 nästföljande år. Därefter fortsatte stegringen , inte minst sedan även en juridisk avdelning bildats.

Antalet humanister var emellertid än så länge tämligen litet. Sedan professorn i litteraturhistoria Oscar Levertin avlidit 1906 saknades det några år helt lärostolar i de humanistiska ämnena. Så småningom förbättrades situationen och när Humanistiska föreningen bildades fanns det tre professorer inom avdelningen. Osvald Sirén hade 1908 kallats till Viktor Rydbergs gamla professur i de bildande konsternas teori och historia, året efter hade Karl Warburg tillträtt den vakanta tjänsten i litteraturhistoria och 1913 hade Torgny Segerstedt genom en privat donation fått en lärostol i religionshistoria. De 75 humaniststudenterna var således väl tillgosedda våren 1914.

Segerstedts stockholmssejour blev visserligen inte långvarig ‑ 19 17 blev han huvudredaktör för Göteborgs Handels‑ och Sjöfartstidning och professuren vakantsattes ‑ men antalet professorer bibehölls tack vare att en lärostol i historia inrättades genom en donation av Pauline Warburg. Till tjänsten kallades Sven Tunberg som samma år tillsammans med kollegerna Osvald Sirén och Martin Lamm ‑ Karl Warburgs efterträdare ‑ tog initiativet till inrättandet av en humanistisk fakultet vid högskolan. Genom fakultetens tillkomst befästes de humanistiska ämnenas ställning i Stockholm.

Året efter skapades genom ytterligare en donation även en lärartjänst i nordiska språk och grunden var lagd för en filosofisk ämbetsexamen i humaniora. Därmed var den humanistiska fakultetens framgång given. 1920 var 138 humaniststudenter inskrivna. Drygt tio år senare passerades femhundrastrecket. Höstterminen 1931 blev också den humanistiska fakulteten högskolans största i inskrivna studenter räknat, till stor del en följd ax, satsningen på de moderna språken engelska, tyska och franska.

Den humanistiska fakultetens expansion fortsatte under 30‑ och 40‑talen. Genom anknytning till befintliga institutioner i Stockholm, t.ex. de historiska och etnografiska museerna och genom privata donationer och kommunala bidrag kunde antalet ämnen inom fakulteten fram till 1950 öka till hela 25 stycken. Visserligen fanns inte professurer i alla ämnen, men då några större ämnen hade flera lärostolar översteg antalet professurer till och med institutionernas antal. Även mindre ämnen som teaterhistoria och klassisk fornkunskap hade tillgodosetts och den språkvetenskapliga sektionen av fakulteten hade byggts ut kraftigt. Naturligtvis hade studerandenumerären inom fakulteten stigit parallellt med lärostolarnas antal. År 1950 var drygt 1.200 humaniststudenter inskrivna. Varannan student vid högskolan läste humaniora.

Vid det här laget hade den fria ställning gentemot staten som Stockholms högskola tidigare haft i det närmaste försvunnit. Under 30‑talet utgjorde de statliga medlen bara någon procent av högskolans inkomstkällor. Den ekonomiska situationen blev emellertid alltmer besvärande, då främst den naturvetenskapliga fakulteten krävde större resurser. 1939 tvingades högskolans rektor, historieprofessorn Sven Tunberg, begära statsbidrag, eftersom Stockholms stad som sedan grundandet stött högskolan ekonomiskt inte var villig att ta på sig ytterligare utgifter. Stadens ledande syfte med stödet till högskolan hade hela tiden varit att ge stockholmsungdomen möjlighet till akademiska studier på hemmaplan, medan däremot den högre forskningen inte låg stadens myndigheter lika varmt om hjärtat. Nu kunde konstateras att mer än var tredje högskolestudent var utsocknes. Efter långa utredningar och förhandlingar mellan högskolan, staden och staten ingicks därför ett avtal 1948 som gjorde staten till huvudfinansiär av verksamheten vid Stockholms högskola. Villkoret var emellertid en kraftig statlig representation i högskolestyrelsen för att garantera statens intressen. Därmed var stockholmsakademiens ställning som "fri högskola" till ända. Någon större betydelse för humanisterna torde avtalet emellertid knappast ha haft vid denna tidpunkt.

Trots statens övertagande av huvudansvaret för högskolan var situationen mycket bekymmersam i början av 1950‑talet. Studerandeantalet hade under första hälften av 1900‑talet vuxit betydligt snabbare i Stockholm än vid de två statliga universiteten i Uppsala och Lund. Antalet inskrivna vid de tre studieorterna var nu ganska lika. Däremot hade universiteten avsevärt större ekonomiska resurser till sitt förfogande än högskolan. Några år in på 50‑talet var siffran nyinskrivna studenter per lärare två‑tre gånger större i Stockholm än i Lund och Uppsala. Enda möjligheten för Stockholms högskola att komma i jämnhöjd med de äldre studieorterna vore att högskolan förstatligades och gjordes om till universitet. Det skedde också 1960 och därmed skapades förutsättningarna för en likställdhet mellan de tre stora utbildningsanstalterna.

Under 50‑ och 60‑talen exploderade studerandetillströmningen till de högre utbildningarna i landet. Våldsammast blev ökningen vid Stockholms högskola/universitet där spärrar än så länge inte utgjorde något större hinder. År 1950 läste 2.700 studenter vid högskolan, 1960 hade antalet ökat till 7.600 och 1968 hade siffran 27.000 överskridits. Någon större omvälvning i studenternas sociala bakgrund hade knappast inträffat, men delvis var ökningen en följd av att nya kategorier fick praktiska möjligheter att studera. Andelen kvinnliga studenter växte, inte minst bland humanisterna och generösare inträdeskrav gjorde att studentexamen inte längre var obligatorisk.

Situationen i Stockholm blev under 60‑talet i det närmaste kaotisk. Varken lärare eller lokaler räckte till. Värst var situationen på den humanistiska fakulteten, som året innan fakultetsdelningen närmade sig 8.000 inskrivna. Uppdelningen i en humanistisk och en samhällsvetenskaplig fakultet 1964 hejdade bara tillfälligt ökningen. Vid tiden för studentrevolten 68 fanns uppåt 10.000 humaniststudenter i Stockholm. De flesta huserade i trakten kring Odenplan och Observatoriekullen. Universitetets egna lokaler räckte emellertid inte till på långa vägar och tillfälliga lokaler fick hyras som provisorier. Ett ämne som engelska, med 1.500 studenter 1967, hade sin institution i Humanistiska bibliotekets hus, men undervisningen var spridd på nio olika lokaliteter i området.

En lösning på lokalproblemen diskuterades redan på 50‑talet då de två alternativen innerstaden och förorten stod mot varandra. Genom en uppgörelse mellan högskolan, staten och Stockholms stad bestämdes att det nya universitetet skulle koncentreras till statens mark i Frescati, där Lantbruksakademiens experimentalfält var beläget. Området invigdes redan i september 1960, men det första spadtaget togs först åtta år senare. Tre år därefter stod södra husen klara och under 70‑talet installerade sig den ena humanistiska institutionen efter den andra i byggnaderna.

Utflyttningen till Frescati skedde parallellt med att 60‑ och 70‑talens stora högskolereformer förändrade universitetsutbildningen. De tidigare fria humanistiska studierna pressades in i utbildningslinjer. Det gamla betygssystemet ersattes av ett poängsystem där 40 poäng motsvarar ett års studier. En utbildningslinje omfattar 120 poäng och ledde fram till en fil kandexamen, nu ersatt med högskoleexamen. Emellertid behölls alternativet att utforma en individuell linje eller läsa ett enskilt ämne, vilken möjlighet utnyttjades av det stora flertalet. Speciellt på humanistisk fakultet läser idag en överväldigande majoritet "enstaka kurser" som termen lyder.

Därmed har i praktiken omläggningen i studiernas uppläggning för humaniststudenterna inte blivit så stor, trots de långtgående utbildningsreformerna. Det är snarast utbildningsmiljön och de studerande själva som förändrats. En stor del av de cirka 11.000 registrerade vid humanistiska fakulteten läser numera på deltid parallellt med förvärvsarbete och genomsnittsåldern har skjutit i höjden. Den traditionella universitetsstudenten har blivit en sällsynt fågel.