Humaniora gav dagarna mening

av Ingmar Ström

Utdrag från Humanistiska föreningens jubileumsskrift 1914-1984

Det är så länge sen! Femtio år, en mansålder. Jag försöker minnas, men det går trögt, bilderna vill inte stiga fram. Jag lever inte mycket i det förgångna. Det är skönt att stryka över och gå vidare.

Jag har några små fickalmanackor från de åren, 1932 - 1936. Där fanns inga reflektioner eller stämningar, bara namn och klockslag. Namn - flicknamn, som då var heta. Nu minns jag dem inte (jo några förstås).

Jag var och ville bli "humanist". Det är det jag vill skriva om. Den kultursyn som inriktades och fick näring de åren ser jag som en stor tillgång. Den har format det som jag velat ge ut, mer kanske än yrkesutbildning och yrke dvs. teologi och präst.

Direkt efter studenten började jag med litteraturhistoria. Varför? Det minns jag inte. Det var roligt, roligaste ämnet i skolan. Att komma från skolbänken till Martin Lamms examinatorier i världslitteratur var ett stort steg. Han kunde vräka sitt markanta huvud fram över bordet eller kasta det tillbaka i karmstolen på ett allomfattande sätt och hans genuina Stockholmska lät oerhört humanistisk. Det gjorde Örjan Lindbergers också. Han var elev men kunde redan allt och det retade oss andra lite. Jag brukade sätta mig mitt emot Birgit Cullberg för hon hade alltid i sällskap en vacker flicka som det var behagligt att se på medan man lyssnade till Lamm.

Nästan varje vardag står det i almanackan "HumB och Sture". Det betyder Humanistiska biblioteket vid Stureplan, det förnäma patricierhuset som skjuter fram sin smala trekant som fören på en stor och smäcker båt. Det luktade kultur och humanism när man knarrade upp för trätrappan därinne. Tysta, dolda bakom boktravar, satt humanister där och läste eller skrev. "Harr mina porrböckerrr kommit?" ljöd Bernhard Tarschys’ sonora stämma genom tystnaden och vi visste att det var inga vanliga porrböcker utan något enormt humanistiskt.

Att övergå från att bara läsa till att skriva, dvs. försöka få till en uppsats, det var ett stort steg. Jag skrev om Oscar Levertins "Lifvets fiender", en bok som ingen hört talas tom. Den markerar övergång från 80-tal till 90-tal och det anses lärorikt. Att livets fiender i allmänhet är något att ta på allvar har blivit mig allt klarare genom åren.

"Sture" i almanackan betyder ett kavé som låg om hörnet på Sturegatan. Där fick man äta medhavda smörgåsar om man köpte en kopp kaffe eller té. Det var lunchen. Den hade en tendens att bli lång, för det var då man träffades och pratade, i det oändliga. Jaha, det var trevligt, men det blir inte mycket läst, brukade vi säga med oroade pliktsamveten. Det var Carl Ivar Ståhle, språkforskaren som hamnade i Svenska Akademien, och Lennart Seth, konstkännaren som blev rektor på Birkagården, och jag: Seth, Ström och Ståhle, vi brukade kallas "Tre ess" på studentskivor och så. Om det skulle bli något av oss visste vi ju inte, det var det som var spännande.

Färg och Form, Svensk-franska, Gallerie Moderne, Kontnärshuset, står det ofta i fickdagboken. Lennart Seth tog oss till alla vernissager och utställningar. Han kunde se, och lärde oss se. Färg och Form hade ju en stor tid då. När polisen ingrep mot Bror Hjorts små fina samlagsfigurer blev vi skakade.

"Pär Lagerkvistafton på Högskolan" står det den 30/11 -33. Och dagen efter: "Rösta på Lagerkvist." Det var studenterna som röstade fram Fördingsstipendiat om jag minns rätt. Hjalmar Sundén höll föredrag om Bergson. Vem som anordnade vet jag inte. Men 1935 började det stå HumF:s styrelse då och då, så jag måtte ha tillhört styrelsen. Och Studentfilmstudion, och Kristliga Studentförbundet, där det förelästes om "Religion och vetenskap". På högskolan besvarade Torsten Bohlin frågan: "Är kristendomen livsförnekelse?", antagligen men nej. HumF hade Hjalmar Gullberg som gäst den 9/4 - 35 och vi var på Observatoriekullen efteråt - "mycket roligt" står det lakoniskt i den lilla boken.

"Till stugan" står det inte sällan från 1934. Det var en liten sportstuga med våningssängar som ett logement vid Rönningesjöns strand. Man åkte tåg till Uttrans station och gick sen rätt långt genom skogen, obanad stig. Om det var HumF:s eller kårens stuga minns jag inte. Vi som var där var i alla fall humanister. Marieanne Nordström var en vacker och frodig flicka, hon hade hand om stugan och hittade vägen dit t.o.m. i mörker. Efter en valborgsmässa tog vi morgondopp bland kvardröjande isflak och kände oss härdade.

Från 1935 läste jag filosofi och då står det "Filosofiska klubben" omväxlande med HumF. En recentiorsfest hölls 17/10 och då höll jag tal för kvinnan. Jag minns att jag arbetade mycket med det - och det blev otroligt bra.

I november det året, 1935, kommer täta notiser om spexrepetitioner. Det var vid kårhusinvigningen den 6 dec som vi uppförde ett spex där jag spelade Sven Stolpe, lätt karikerad. Min sceniska framställning underlättades av att vi vid den tiden liknade varandra ganska mycket - till det yttre. Tyvärr kommer jag inte alls ihåg spexet, men spex är ju inte till för att minnas.

Dagen efter, den 7 dec, står det: "Kårbal till kl 4." Det var en värdig avslutning på min tid som HumF:are. Efter jul flyttade jag till Uppsala och läste teologi. Det är en annan historia. Mitt hjärta och mina vänner var kvar i Stockholm.

När jag summerar mitt liv förefaller det mig (det är inte alls säkert att det är riktigt) att de ur yrkessynpunkt ganska planlösa humanistiska studierna under HumF:åren haft den ojämförligt största betydelsen för min s.k. livsgärning. Det var ju en privilegierad och rätt oansvarig situation som nog är otänkbar nuförtiden: att bo i föräldrahemmet, dra sig fram med lite småinkomster (informator på somrarna, red. för tidningen Gymnasisten, något stipendium, lån av avlägsna släktingar) och läsa för nöjes skull. Visst räknade vi kopparörena på Sturebageriet, visst gick vi hellre än åkte spårvagn, men det var bekymmerslöst.

Konst, musik, litteratur, och samtal, samtal om sådant, det var meningsfullt. Den livstolkning som fanns i humaniora gav dagarna (och nätterna) mening. Det var sådant man då menade med bildning, det var det man beundrade och drogs till.

Nu formas livet av politiker och tekniker om vilka man kan tro att de aldrig läst en riktigt bok. Det kan kännas lite torftigt. Det kan leda till att man lätt idealiserar sina år i HumF.