Humanistiska föreningens kursverksamhet 1933 - 1935

av Örjan Lindberger

Utdrag från Humanistiska föreningens jubileumsskrift 1914-1984

Humanistiska föreningens styrelse beslöt den 3 september 1933 att "följande läsår' anordna folkbildningsverksamhet, huvudsakligen avsedd för arbetslösa kontorister". Därmed igångsattes vad som sedermera vuxit till en stor institution, numera bedriven i form av en stiftelse, Kursverksamheten vid Stockholms universitet.

Kursverksamhetens tillkomst och historia har i sina huvuddrag nyligen tecknats av professor Gunnar Westin i den publikation med titeln "Idéer som burit frukt", vilken utgivits till femtioårsjubiléet hösten 1983. Det kan kanske inte undvikas, att vad jag i det följande har att berätta på en eller annan punkt kommer att upprepa vad som redan finns på tryck. Min avsikt är emellertid att något komplettera Westins framställning, delvis med stöd av egna minnen.

Initiativet kom från Sven Björklund. Syftet var dubbelt: att under den rådande ekonomiska krisen ge studiemöjligheter åt arbetslösa och att bereda studenterna inom Humanistiska föreningen tillfälle till pedagogisk praktik. Många, kanske de flesta av dem som studerade vid dåvarande Stockholms högskolas humanistiska fakultet siktade på lärarbanan, men utsikterna att inom rimlig tid komma in på den var mörka. Det var en lång kö till provårstjänstgöring och en ny möjlighet att skaffa sig erfarenheter var därför välkommen. Detta upplevdes starkt av Björklund, som hade en utpräglat aktiv och
praktisk läggning.

De förberedande diskussionerna fördes inom en krets, som förutom föreningens styrelse innefattade deltagare i den fjällfärd, som föreningen brukade anordna varje påsk. Detta var den inre cirkeln i den då till några hundratal uppgående medlemskadern. Här återfanns förutom Björklund Själv föreningens ordförande 1933 Sverker Martin-Löf, dess sekreterare Cecilia Benedicks - sedermera gift med Martin-Löf - och Håkan Tjerneld, som var romanist och alpinist - han blev så småningom docent i sitt ämne på en utmärkt avhandling och skulle med all sannolikhet också ha blivit professor, om han inte omkommit vid förhållandevis unga år under en av sina fjällklättringar.

Björklund tog kontakt bl.a. med Kvinnliga kontoristföreningen och med Arthur Thomson. Denne var då chef för Arbetslöshetskommissionen, föregångaren till våra dagars Arbetsmarknadsstvrelse. Han åtog sig att fungera som inspektor för kursverksamheten och att därigenom ge den ett viktigt moraliskt stöd. Via Kvinnliga kontoristföreningen nåddes en hel del av de första deltagarna; dessutom upplät man därifrån en del av sina lokaler på Apelbergsgatan till studiecirkelrum. Flertalet av de första studiecirklarna gällde språk. Redan från vårterminen 1934 anordnades också föreläsningsserier. Dessa hölls i ett par mindre salar i byggnaden Norrtullsgatan 2. Stockholms högskola var ännu så liten, att man inte hade användning alla kvällar för föreläsningssalarna och Sven Tunberg, som var rektor, fann det överensstämma med högskolans folkbildningstraditioner att ställa utrymmena till förfogande för detta försök. Själv höll jag mina första föreläsningar denna vårtermin; de handlade om några samtida författare och deras verk.

De administrativa resurserna var till att börja med ytterst blygsamma. Föreningen hade varken kontor eller kontorsutrustning. På årsmötet 1934 fördes en ingående diskussion om anskaffandet av en skrivmaskin. Sedan det konstaterades att både föreningen och dess kursverksamhet behövde en sådan, bemyndigades styrelsen att köpa en lämplig modell, dock inom en kostnadsram av högst 500 kronor. Småningom fick kursverksamheten för sin expedition disponera ett litet rum - snarast en skrubb - två trappor upp i Norrtullsgatan 2. Därmed följde även en anknytning till högskolans telefonväxel. Eftersom de flestaanmälningarna om deltagande i kurserna kom per telefon, blev det en stor belastning på denna apparat i början av varje termin och en påtagligt ökad arbetsbörda för högskolans telefonister under samma perioder. En av de återkommande utgiftsposterna i kursverksamhetens knappa budget var för choklad eller blommor till telefonisterna varje jul.

Från och med höstterminen 1934 fick kursverksamheten en fastare organisation. Humanistiska föreningen fastställde särskilda stadgar för den. Den skulle ledas av en styrelse, i vilken föreningens styrelse ägde att utse ordföranden (som samtidigt fungerade som studieledare), sekreteraren, skattmästaren, bibliotekarien, expeditionsföreståndaren och ytterligare en representant.

Den första sålunda utsedda studieledaren blev givetvis Sven Björklund. Sekreterare blev Nils Thedin, som fungerade mycket effektivt under ett år, innan han tillträdde en befattning vid Kooperativa förbundets utbildningscentrum Vår Gård, för att senare avancera till andra poster inom kooperationen. En nyckelperson var givetvis expeditionsföreståndaren. På denna post fanns Sigrid Afzelius, sedermera gift med Karl-Erik Wikholm och i likhet med sin make verksam som lärare. Sigrid Afzelius var vacker och samtidigt utrustad med det skinn på näsan som behövdes för att hålla en viss ordning på studenterna-lärarna och derasdeltagarlistor och kursböcker. Kursverksamheten skaffade och tillhandahöll uppsättningar med texter,  främst för språkcirklarna, och hur man skulle hålla reda på dessa böcker och förebygga svinn var ett problem som bekymrade föreningens revisorer. Som bibliotekarie fungerade Knut Åhlén, även han sedermera verksam som lärare.

Eftersom kurserna ursprungligen riktade sig till arbetslösa, kunde omkostnaderna för verksamheten inte bestridas med avgifter. Med Arthur Thomsons hjälp erhölls ett första anslag. Det kom från kronprinsessan Margaretas minnesfond och var om jag minns rätt på 3.000 kronor. I och med att arbetslösheten sjönk förändrades emellertid rekryteringen till kurserna, och det blev aktuellt att ta ut en låg avgift av de deltagare som inte var arbetslösa. Redan i slutet av 1934 befann sig dessa sistnämnda i majoritet.

Denna förskjutning var en av anledningarna till att man började överväga att avskilja kursverksamheten från Humanistiska föreningen för att låta den arbeta vidare som en egen organisation. Det fanns även andra. På kursprogrammet fanns ganska snart matematik och andra naturvetenskapliga ämnen, och somliga medlemmar tyckte att verksamheten redan därigenom kommit att träda ut ur Humanistiska föreningens ram.

Som föreningens ordförande under år 1934 kom jag till den uppfattningen, att det vore lämpligast att låta kursverksamheten bli Självständig, ehuru alltjämt knuten till högskolan. Styrelsen delade denna mening och i vår verksamhetsberättelse uttalade vi oss i princip för en sådan lösning. Den mognade sedan fram under våren 1935, bland annat som en följd av den studieledarkurs, som Humanistiska föreningen då kunde anordna med stöd från Folkuniversitetsföreningen och dess för saken mycket aktivt intresserade sekreterare Iwan Bolin. Studieledarkursen fick en rekordartad anslutning, inte enbart bland humanister. Inte så få naturvetare och jurister deltog också 1 den, och därmed fick man en bekräftelse på att akademikernas engagemang i folkbildningsverksamhet sträckte sig över ett större fält än det som var Humanistiska föreningens egentliga. Det bildades en särskild förening med namnet Kursverksamheten vid Stockholms högskola och till den överlämnade Humanistiska föreningen kursverksamhetens tillgångar. Beslutet härom togs i slutet av vårterminen 1935 och överlämnandet skedde något senare vid en för ändamålet ordnad sammankomst. Som mottagare fungerade professor Herbert Tingsten, av högskolans rektor utsedd till den nya föreningens ordförande. Därmed avslutades formellt detta kapitel i Humanistiska föreningens och kursverksamhetens historia, men reellt kom banden att bestå för en lång tid framöver genom att kursverksamheten rekryterade flertalet både av sina studiecirkelledare och sina funktionärer från Humanistiska föreningen.