NEFA — Ämnesförening och praktisk nordism

av Ulla Brück

Utdrag från Humanistiska föreningens jubileumsskrift 1914-1984

Jubileum är en tid för självreflexion. I oktober 1983 firade NEFA – Nordisk Etnologisk Folkloristisk Arbetsgrupp ‑ sitt 20‑årsjubileum. Under jubelfestens kvicka och nostalgiska tal kunde etnologer och folklorister från hela Norden, nya studenter och ur‑Neforna som blivit professorer, blicka tillbaka på 20 år av växlande framgång. Fältseminarier, kurser, tidskriften Nord‑Nytt, bibliografier, publikationer av många slag ‑ och så diskussioner, debatter och strider. Och fester. NEFA är för de senaste generationernas folklivsforskare både ett intellektuellt och emotionellt begrepp, en skön blandning av vetenskap och vänskap, och inte så få äktenskap.

NEFA är en samnordisk organisation för studenter och unga forskare i etnologi och folkloristik, och det är en förening med en omfattande och vittgrenad verksamhet. Med alla de problem som hör till när ett seriöst och ibland ganska betungande arbete skall drivas med hjälp av frivilliga insatser från växlande studentgenerationer har det lyckats NEFA att under ett par decennier vara ett vetenskapligt forum som tidvis haft ett inte obetydligt inflytande på forskningen. De ovanligt starka kontakter som nu finns mellan etnologiska forskare och lärare i Sverige, Norge, Danmark och Finland är också på många sätt en följd av åren med NEFA.

Paraplybegreppet är NEFA‑Norden. En styrelse, baserad vid någon av etnologi‑ eller folkloristik‑institutionerna i Norden, har det övergripande ansvaret. Med stöd av styrelsen arbetar utskotten, sammansatta enligt principen om lika nordiskt deltagande. Styrelsen och utskottens medlemmar väljs vid ett representantskapsmöte varje år, dit NEFA:s lokalavdelningar vid de olika universitetsorterna skickar sina representanter. Utskottens medlemmar möts ytterligare en gång om året för det löpande arbetet och på detta sätt drivs de regelbundet återkommande aktiviteterna, som framför allt består av ett fältseminarium, dvs. en fältkurs för studenter varannan sommar, tidskriften NordNytt, som utkommer med fyra‑fem nummer om året, och den bibliografiska serien NEFA-­Dokumentation.

Enligt stadgarna är NEFA en förening för "studenter och yngre forskare", formellt blir man medlem genom att tillhöra en lokalavdelning, öppen för både studenter och lärare vid institutionen. Begreppet "yngre forskare" är med andra ord tänjbart. Ingenting hindrar att också etablerade forskare medarbetar i Nord‑Nytt, vars innehåll och utförande överstiger vad som är vanligt när det gäller en studentproducerad tidskrift.

NEFA är alltså en erkänd och accepterad institution i nordisk etnologi, men med ett mera blygsamt ursprung. Vid den nordiska folklivsforskarkongressen i Röros i Norge i augusti 1963 deltog ovanligt många studenter, dvs. ett halvdussin. Man beslöt sig för att fortsätta kontakterna genom att upprätta en "Nordisk studentkommitté för etnologi och folklore", vars främsta uppgift skulle vara att ge ut en kontaktpublikation. Till sin första ordförande valde man Reimund Kvideland, då folkloriststudent i Oslo. I december samma år lyckades man med visst ekonomiskt stöd från Nordiska rådet för antropologisk forskning ge ut det första häftet av Nord‑Nytt. I enkel duplicerad form beskrev man undervisningen i etnologi och folkloristik vid de olika nordiska universitc‑ten och presenterade bildandet av studentkommittén. Stockholmsrepresentanten Åke Daun, som hade ett förflutet i reklambranschen, hade försett omslaget med en blomslinga i jugendpastisch och angående kommitténs bildande försäkrade man att "tiltaket ikkje står i oppositjon til dei faglege institusjonar og laerarar i faga".

I denna form utkom Nord‑Nytt under 1964 och 1965 med ytterligare tre nummer innehållande information om seminarier, uppsatser och avhandlingar, fältarbeten och frågelistor, personalia och bibliografier. Det fanns ett klart behov av utbyte av kunskaper och information mellan länder och studieorter, ett behov som var uppdämt sedan länge. Studentkommittén kände sig heller inte egentligen stå i opposition till något etablerat, snarare var det fråga om att etablera något för framtiden ‑ att ena den nordiska etnologin och folkloristiken och att arbeta för en utveckling både av undervisningen, som enligt den då rådande akademiska traditionen hade mycket liten omfattning och av vetenskapen som sådan.

Intresset för förnyelse av undervisningen ledde till att det första fältseminariet kunde hållas 1965, i Österbotten i Finland. Det blev en avgörande upplevelse där en studentgeneration fann varandra och vid nästa nordiska kongress, i Falun 1966, utgjorde studenterna en ansenlig och mycket medveten skara. Studentkommittén ombildades till Nordisk Folkloristisk Arbetsgrupp och syftet med organisationen skulle vara att utveckla samarbetet mellan studerande och färdigutbildade i ämnet folklivsforskning i de nordiska länderna.

Som ordförande inträdde den som skulle bli arkitekten bakom NEFA:s omfattande organisation, Karsten Laegdsmand, Köpenhamn, som också blev huvudredaktör för Nord‑Nytt. Tre huvuduppgifter såg man för föreningen: att säkra utgivandet av Nord‑Nytt, att fortsätta fältseminarieverksamheten och att publicera kurslitteratur. Nu följde en första glansperiod. Med stöd från Wennergrenska samfundet och en omfattande annonsackvisition blev Nord­-Nytt en "riktig" tidskrift, med vetenskapliga uppsatser, forskningsrapporter och recensioner. Den målmedvetna vetenskapliga hållningen manifesterades i temanummer om bland annat etnologi och studiet av politik och etnologi och ekologi. Resultatet av det första fältseminariet utgavs i form av en handbok i fältarbetsteknik (delar av boken är ännu kurslitteratur i Stockholm) och man planerade för nästa fältseminarium.

NEFA:s historia vid dessa år kring slutet av 60‑talet är också etnologins historia. Under 60‑talet genomgick folklivsforskningen samma utveckling som många andra humanistiska ämnen i riktning mot ett mer samhällsvetenskapligt perspektiv. Så här i efterhand talar vi gärna om en paradigmförändring och omdaningen var genomgripande nog för att motivera ordet. Den kan sammanfattas som en rörelse från ett historiskt‑geografiskt studium av föremål och kulturella element till helhetsstudier av samhällen eller processer i samhället, från historiska studier till nutidsstudier, från folkkultur till kultur, utan vidare bestämning, och framför allt, mot en omdefiniering av hela kulturbegreppet. Kultur skall, menade man, fattas som egenskaper och värderingar, dvs. sådant som människor har i huvudet. Det betyder att seder och redskap är yttringar av kulturen Själv. Företeelser bör inte analytiskt analyseras på samma plan som de föreställningar som ligger bakom dem och etnologin borde sysselsätta sig mer med människors föreställningar än med formvariationerna i kulturyttringarna. Denna uppfattning, som nu är den gängse, var för 15 år sedan radikal och under debatt och en stark drivkraft för arbetet med NEFA. Man verkade för en omorientering av hela etnologiämnet.

Varifrån kom de nya signalerna? I Nord‑Nytts spalter refererar Åke Daun och Orvar Löfgren med stort gillande ett kritiskt föredrag om kulturbegreppet som Otto Blehr höll vid symposiet "Antropologisk nutidsforskning", som Nordiska rådet för antropologisk forskning arrangerade i mars 1967. Likaså beskriver Åke Daun och Tom G. Svensson sitt studieår hos Fredrik Barth i Bergen och säger att i den sociala analys av kulturformer som är utmärkande för socialantropologin ligger spännande möjligheter. Det var alltså brittisk socialantropologi i norsk tappning som blev inspirationskällan. Det nya kulturbegreppet och de barthska teorierna var också det som sporrade till nästa fältseminarium, som hölls 1967 i Jokkmokk. Temat bestämdes till "Dagens och morgondagens Jokkmokk, En undersökning av hem, arbete och fritid i en glesbygdskommun". I förlagsreklamen till den bok som året senare utgavs som resultat av seminariet heter det: "Boken vill bidra till förståelsen av en rad betingelser som ligger bakom de processer som idag äger rum inom området. Etnologerna menar sig här ha synpunkter av värde för samhällsplaneringen." Uttalandet är typiskt för den känsla som präglade hela NEFA-­arbetet. Etnologin borde göra anspråk på en plats bland de discipliner som kan förklara väsentliga drag i samhället. Man verkade i den trygga förvissningen att man nu var inne på de rätta vägarna, både vetenskapligt och i ett perspektiv av samhällsnytta. Denna typ av socialantropologiska teorier fick också ett utomordentligt stort inflytande på etnologin som helhet. Men 10 år senare skulle en ny generation av NEFA‑iter beskriva hela perioden som "de försummade åren". (Det forsømte ti år? Etnologi och folkloristisk siden '68. Kritik og perspektiver. Nord‑Nytt nr 4, ny serie, maj' 1979, temanummer). Då hade NEFA:s ideologiska centrum flyttats till Köpenhamn, och drivkraften var ideologikritik och marxism.

Under rubriken "De gör uppror" beskrivs i Nord‑Nytt nr 4/5 1968 hur lärare och hundratalet studenter i etnografi i Uppsala brutit sig ut och bildat en fri socialantropologisk institution i protest mot den rådande uppfattningen om etnografi som föremålsforskning. Liknande skedde i Stockholm, där etnografin omvandlades till socialantropologi. Ännu mer dramatisk var förändringen av Volkskunde‑ämnena i Tyskland vid samma tid. Men i nordisk folklivsforskning hade omorienteringen ett påfallande fredligt förlopp, även om det fanns ansatser till konfrontation. Det finns naturligtvis många orsaker till denna mer stillsamma utveckling, men en kan vara att NEFA som organisation försåg de nya krafterna med möjligheter att artikulera sig, att publicera sig och att driva verksamhet. Det fanns inget behov av att göra uppror och egentligen inget motstånd. Den första NEFA-­generationen blev snart nog också lärare och etablerade "yngre forskare". Med den stora ansvällningen av studenter mot slutet av 1960‑talet och inrättandet av lektorstjänster kunde många fler än tidigare få en karriär som lärare vid institutionerna.

NEFA:s tidigaste framgångar byggde på att en inte alltför stor generation av nordiska studenter hade slutit sig samman. Men den lilla skaran av goda vänner hade ingen anledning att bära den typen av verksamhet i allt för många år. För att förbli sig Själv, dvs. en levande studentförening, måste NEFA förnya sig. Den naturliga rekryteringsgrunden och inskolningen i praktisk nordism var fältseminarierna. Det tredje fältseminariet gick av stapeln i Danmark 1969, temat var förändringar i fiskesamhället Hanstholm, och därefter hölls seminarier varje sommar till och med 1977, senare vartannat år. Varje fältseminarium har haft sin egen karaktär beroende på temat, miljön och den uppsättning personer som råkat komma samman, men det gemensamma har vari t att det varje gång uppstått nya nordiska vängrupper med nya idéer. Den entusiasmen och inspirationen har varit nödvändig, men det stod snart klart att det inte var en tillräcklig garanti för att föreningen skulle kunna leva vidare.

Den stora uppgiften för Karsten Laegdsmand som ordförande kring 1970 blev alltså att driva fram en organisation som kunde garantera kontinuiteten. Lokalavdelningar bildades vid de orter där det undervisas i etnologi eller folkloristik, Köpenhamn, Oslo, Bergen, Lund, Stockholm, Uppsala (senare också Göteborg och Umeå), Åbo, Helsingfors och Jyväskylä. Genom lokalavdelningarna skulle posterna i NEFA fördelas genom byråkratiska val med hänsyn till lika representation från alla fyra länderna. Kursutskottet skulle sörja får att fältseminarieverksamheten drevs planenligt genom att inspirera lokalavdelningarna att i tur och ordning ta på sig ansvaret, diskutera och godkänna deras förslag till teman och se till att seminariet följdes upp med rapporter eller publikationer. På liknande sätt skulle tidskriftutskottet svara för utgivandet av Nord‑Nytt och dokumentationsutskottet för publiceringen av bibliografier. En självständig ekonomisk förening, NEFA:s förlag, svarade för produktionen och marknadsföringen av publikationerna. Tillfälliga utskott kunde bildas och de fasta utskotten kunde ta på sig nya uppgifter, till exempel symposier eller kurser.

I och med detta konsollderingsskede, som syftade till ett långvarigt och obrutet samarbete över nationsgränserna, gick NEFA in i ett mer byråkratiskt skede. De vetenskapliga diskussionerna fick alltmer stå tillbaka för oändliga målsättningsdebatter. Organisationen var storslagen, men den vilade på den bräckligaste av grunder, förväntade frivilliga insatser. Ekonomiskt fanns ingen trygghet. Varje fältseminarium, varje utskottsmöte, varje årgang av Nord‑Nytt krävde särskilda ansökningar med osäker utgång. Tillgängliga fonder betades successivt av, men ingen privat fond vill permanent stödja en omfattande och växande verksamhet. NEFA:s organisation består i stort sett oförändrad än, men det har inte skett utan kriser.

Det största bekymret vållade utan tvekan utgivandet av Nord‑Nytt. En vetenskaplig tidskrift är ekonomiskt sett alltid ett vanskligt företag, kombinationen av studentpublikation och höga ambitioner gjorde det inte lättare. 1967 ‑ 1973 utgavs Nord‑Nytt med huvudsakligt stöd från det danska undervisningsministeriet, under ett par goda år 1970 och 71 också med betydande summor från Det samfundsvidenskablige forskningsråd i Danmark. Det samnordiska stöd som danska forskningsrådet ställde som villkor för fortsatt stöd uteblev dock och tidskriften fick stora svårigheter att fullfölja abonnemangsåtagandet för 1973. Först 1978 gavs Nord‑Nytt åter ut, i en löpande numrering som i september 1983 hunnit till nr 18. Redaktionen är som tidigare i princip samnordisk, men hjärta och hjärna finns i Köpenhamn. Numera har man permanent stöd från alla de nordiska forskningsråden.

För fältseminariernas del blev det nordiska kulturavtalet räddningen för verksamheten. NEFA blev snabbt stamkund hos Nordiska kultursekretariatet i Köpenhamn. Årliga ansökningar och i början intensiva påstötningar och uppvaktningar gav kontinuerliga anslag från och med 1969 och 1976 blev NEFA:s fältseminarleverksamhet en fast punkt på den nordiska kulturbudgeten. Dessa anslag har naturligtvis ställt krav på organisationen. Kultursekretariatet fordrade fleråriga budgetskisser, noggranna ekonomiska kalkyler och ansvar för tilldelade medel. På många sätt utgjorde det en påfrestning, men blev samtidigt just den ryggrad som gjorde att NEFA kunnat, eller tvingats, överleva generationsväxlingar och fluktuerande intresse.

Fältseminarierna har också blivit lokalavdelningarnas eldprov. Det samnordiska kursutskottet svarar för den långsiktiga planeringen, men det är de olika NEFA‑avdelningarna runt om i Norden som i en löslig turordning givit förslag t teman och genomfört seminarierna. Också för de lokala föreningarna är det ett åtagande som både ger styrka och medför svårigheter. En budget kring 100.000 kr, de praktiska problemen kring 20 ‑ 30 deltagares förläggning under ett par veckor och framför allt uppdraget att skissera och leda en vetenskaplig undersökning ställer stora krav, men det är också en starkt enande faktor för den grupp som är inblandad och det har givit rika tillfällen för organisatoriska talanger att utveckla sin skicklighet.

De nordiska aktiviteterna till trots, för de flesta studenter märks NEFA som förening framför allt genom aktiviteter som de lokala avdelningarna bedriver på de olika institutionerna. Innehållet i de aktiviteterna varierar naturligtvis starkt med lokala förhållanden och det växlar med olika studentgenerationer. På några ställen bedriver NEFA studentpolitik, vid andra är karaktären av vetenskapligt diskussionsforum starkare, på många orter är draget av ämnesförening med fester och föredrag det mest framträdande. Alla lokala NEFA-föreningar är inte aktiva samtidigt, de lever och dör och uppstår igen beroende på intressegrupperingar, men för organisationen som helhet spelar det mindre roll. De flesta avdelningarna har åtminstone under någon period under årens lopp givit ut en lokal NEFA‑Information, ett stencilerat blad för institutionens studenter och lärare.

NEFA‑Stockholm bildades formellt 20/11 1972, efter ett par år av lokal NEFA‑verksamhet utan särskilda former. På Institutet för folklivsforskning, som är institutionen för etnologi i Stockholm, var situationen då en helt annan än när den nordiska studentkommittén hade upprättats knappt tio år tidigare. Det lilla seminariet i folklivsforskning hade ersatts av en heterogen skara av hundratals studenter på A‑, B, och C‑nivå. Klyftan mellan dem som var engagerade i NEFA‑Norden och hade personkontakter och vänskapsband med andra institutioner och de många vanliga studenterna blev alltmer uppenbar. NEFA‑Stockholm skulle alltså både inlemma nya studenter i det nordiska samarbetet och bli en ämnesförenlng för kontaktskapande på institutionen. Verksamheten var från början omfattande, med studiegrupper, slöjdkvällar med kardning och spinning, föredrag och opinionsbildning i utbildningsfrågor (det var U68 som var det stora samtalsämnet), allt i den blandning av intellektualism och handarbete som är etnologins särart. NEFA‑Information började utges och döptes efter ett par nummer om till "Folklivaren". Under den titeln utkommer bladet fortfarande, även om kontinuiteten inte varit obruten.

En ämnesförening kan fylla olika funktioner beroende på omständigheterna. Under sina första verksamhetsår i början av 70‑talet fångade NEFA upp kritik och opinion bland studenterna gentemot institutionen, men rollen av studentfackligt språkrör kändes inte lika angelägen när institutionsstyrelserna inrättats. Många kanske skulle hävda att det studentfackliga intresset överhuvudtaget mattades av betydligt när medinflytandet väl fått fasta former. Men viljan att i någon mening vara ett komplement och korrektiv till institutionernas undervisning har hela tiden varit en sporre för NEFA:s verksamhet. I förhållande till kursplanerna har de tongivande grupperna varit ömsom radikalare, ömsom mer traditionella i sin uppfattning om vad etnologi‑ämnet borde innehålla. NEFA har drivit kurser i handskriftsläsning och arkivkunskap och drivit studiegrupper i marxistisk teori. Den medvetna teoretiska skolningen resulterade bland annat i fältseminariet 1977, som NEFA‑Stockholm arrangerade i Vansbro. Temat var klassmedvetande, arbetsförhållanden och kvinnans situation. Nu förbereder man sig för att ta emot nordiska studenter till det kommande seminariet om två år. Den med nödvändighet långa planeringen gör det till en vansklig uppgift, inte bara ur arbetssynpunkt. Det är också en fråga om kontinuitet. Finns de avancerade studenter som idag lägger upp riktlinjerna överhuvudtaget kvar på institutionen om ett par terminer?

Den svenska studiegången ger uppenbart dåligt underlag för studentverksamhet av det här formatet. Det är ambitionen att ligga vid forskningsfronten som är och varit motorn i det nordiska NEFA‑arbetet, men ett så aktningsvärt mål kräver en orientering och översikt som man inte skaffar sig på några terminers studier på grundnivå och de forskarstuderande som är obundna nog att identifiera sig som studenter blir allt färre.

Det är alltså ingen slump att den nordiska NEFA‑verksamheten nu drivs ifrån Danmark, eller i varje fall ingen slump att den inte längre drivs ifrån Sverige. Det är bland de danska magistergrads‑studenterna, som har sina etnologistudier som livsform på ett sätt som i Sverige ter sig allt mer exotiskt, som NEFA‑Norden under de senaste åren kunnat leva vidare. Marxism och kritisk teori har varit dominerande som teoretisk grundval, men Nord‑Nytts olika temanummer speglar viljan att visa skiftande intresseriktningar och presenterar stoff på högst varierande abstraktionsnivå från kulturhistoria till vetenskapsteori.

Det är svårt för studenter på svenska institutioner att få kontakt med varandra, men det är ännu svårare att få kontakt med vetenskapen. På sikt är det förödande för rekryteringen av nya forskare. Genom NEFA har nu åtskilliga studentkullar fått en chans att bli etnologer genom att identifiera sig med ett nordiskt forskarsamhälle och definiera sig själva som blivande forskare. Det är antagligen den väsentligaste uppgiften som en organisation som NEFA kan fylla.