Ung humanist före unghumanisterna

av Gösta Selling

Utdrag från Humanistiska föreningens jubileumsskrift 1914-1984

Hösten 1919 inskrevs jag som nybliven student vid Stockholms Högskola. En tid hade jag tänkt bli arkitekt men en strejk bland byggjobbarna gjorde att jag inte hann få den nödvändiga praktiken för att kunna söka in på Teknis. En annan slump gjorde att jag fastnade för konsthistorien. Den nye och populäre litteraturprofessorn Martin Lamm var sjukledig och därför började jag med konsthistoria, där professor Osvald Sirén skulle föreläsa om ämnen som intresserade mig, renässansarkitekturen i Italien. Även examinatorerna skulle ägnas arkitekturhistoria.

Någon humanistisk avdelning fanns ännu inte vid högskolan. Katalogen redovisade under rubriken Lärare i övriga ämnen Sirén, Lamm och den nyutnämnde historieprofessorn Sven Tunberg. Man hade också möjlighet att läsa arkeologi och religionshistoria för tillförordnade lärare, docenterna Sune Lindqvist och Gillis P:son Wetter samt tentera i pedagogik för den gamle Uppsalaprofessorn Geijer.

Att högskolan dominerades av naturvetarna framgick inte bara av katalogen utan också av den intensiva lukt av kemikalier som fyllde högskolebyggnaden vid Kungstensgatan från den källarlika bottenvåningen till vinden, där konsthistorikerna höll till. De disponerade ett galleri med överljus, fullhängt med tavlor; den Bergska donationen lärde vi oss. Konsthistorieprofessuren har namnet efter samme välgörare. Innanför galleriet låg ett rum för seminarieövningar, ca 6 m i kvadrat, där studenterna också hade tillgång till ett litet handbibliotek. Det sistnämnda ökades av en donator med bl.a. Hagdahls berömda Kokkonsten. Vid sidan av seminarierummet hade professorn sitt arbetsrum, som var dåligt isolerat. Jag minna att Sirén en gång bad sin amanuens att lära en av studentskorna att skratta mindre högljutt.

Amanuens var Gustaf Munthe, student 15 och fil. kand. efter fyra terminer. Med sina kunskaper, sin vältalighet och resliga gestalt verkade han på ett självklart sätt auktoritativ. En annan äldre student var Erik Lundberg, också han fil. kand., som dessutom studerat arkitektur på Teknis. Han var mörk och livlig och gick alltid klädd i knäbyxor. Filosofiskt lagt talade han gärna om tidens modebegrepp "Abstraktion und Eunfühlung", men sommartid arbetade han med utgrävningen av Vreta klosters ruiner. Dessa båda orienterade nykomlingarna inte bara i konsthistoriens elementa och professorns aktuella intressen utan också i Humanistiska avdelningen, där Munthe var ordförande och Lundberg sekreterare. Avgiften var överkomlig, 1 kr per termin.

Den lilla gruppen konsthistoriker svetsades samman till ett kamratligt gäng knappt en månad och priset var facilt: för tågresan och logi på det "gut bürgliche" Centralhotel vid Friedrichstrasse Bahnhof räckte de 300 kronor som jag lånat. Då kunde jag också köpa en del konsthistorisk litteratur. Marken stod i ca 10 över och priserna hade ännu inte hunnit raka i höjden.

Sirén satt med oss i allt skakigare tredjeklasskupéer med träbänkar och vi bodde alla på samma hotell. Sirén var internationellt känd och vi togs om hand av idel berömdheter. Gehemeräte, professorer och museichefer. Enligt uppgift var vi den första grupp utländska studenter som kom på studiebesök. Jag lärde mig nog mer konsthistoria under de tre veckorna i Berlin än senare under tre terminers pluggande. Vi var i Berlin i början av december men ingen av de tre studentskor som var med på färden ville uppträda som Lucia. Den entusiastiske och traditionsbunde Erik Salvén, nybliven lic, övertog resolut själv rollen. Iklädd lång nattskjorta och tallriskrans med två paraffinljus på hjässan blev han en grotesk Lucia. Med Salvén i spetsen sjungande och bärande en kaffebricka, tågade hela skaran tidigt iväg till Sirén, som var lindrigt road - paraffinljusen droppade i det Ersatzikaffee, som bjöds. Så mycket mer road var hotellpersonalen av nordbornas underliga riter.

Berlinresan blev den allt överskuggande händelsen denna första termin och jag minns inte mycket av vad som hände. Recentiorsfest hölls i slutet av november och ägde rum i studentföreningens trista lokaler i bottenvåningen. Munthe höll ett humoristiskt föredrag, där han presenterade tidningen Elevator, organ för humanisternas lyftning, "utkommer när som helst, var som helst och hur som helst". Han illustrerade talet med skioptikonbilder, de flesta tecknade eller textade av Munthe själv. Några bilder fick recentiorn Selling bidra med. Hans vana att rita gubbar under föreläsningar och seminarier hade Munthe uppmärksammat.

Efter sammankomsterna var det i regel tesupé och om någon kunde traktera pianot dansades. Studentskorna var dansanta och det hände att någon eller några utvalda bjöds på thé dansant, på 20-talet ett gouterat nöje för kadetter, studenter och likställda.

Studentföreningens lokaler utnyttjades också för tidningsläsning mellan föreläsningar och under andra lediga stunder. Där satt vanligen två äldre studenter och spelade bräde, naturvetaren Nils Wettermark och juristen Birger Lennmalm, studenter 06 och 08. Den förre hade jag som liten gosse träffat och kallat farbror. Nu la både han och Lennmalm bort titlarna med mig. De två var viktiga personer ty de satt i Studentföreningens lånenämnd, som kunde lämna mindre handlån till studenterna. Det krävdes dock två borgensmän, godkända av räkenskapsföraren Birger Lennmalm. Jag tror att den vanligaste lånesumman var 300 kr. Det fanns inga studiebidrag på den tiden och dåligt med stipendier. De enda, som var tillgängliga för humanisterna, var ur den Söderbergska fonden. Den delade ut stipendier på 700 kr per läsår till den, som "idkat studier minst fyra terminer". Stipendiaten skulle vara medellös och flertalet konsthistoriker hade något sommarjobb och även om inkomsterna var små var man inte medellös.

En dag på nyåret 1920, när jag nere i bottenvåningen studerade dagspressen till tärningarnas och brickornas diskreta ackompanjemang, kom en kortväxt, livlig och lockig student fram och presenterade sig som Näsström 17. Det var viktigt att en äldre student la bort titlarna med en yngre. Motsatsen var förvisso ingen dödssynd men något som den yngre skämdes och blev hånad för. Att lägga bort titlarna med en studentska var förvisso en dödssynd även om hon var mycket yngre.

Den talföre Näsström frågade om det var jag, som ritade karrikatyrer. Jag svarade att det förekom men bedömde det svårt att karrikera talaren. Hans ansikte var så skiftande och rörligt och det ena ögonbrynet åkte upp och ned i pannan, när han pratade. Men han ville inte ha något porträtt utan undrade om jag ville medarbeta i en studenttidning som planerades.

Några dagar senare satt jag tillsammans med Näsström och en annan humanist, Seth Bremberg, student 18 bänkad på SHT, en enkel men trivsam restaurang snett emot Högskolan vid Drottninggatan. Den frekventerades gärna av de manliga studenterna när kassan tillät. Där konstituerades redaktionen till den nya tidningen, som döptes till Studentbladet. Redaktör blev Seth Bremberg, medarbetare Näsström och tecknare Selling. Näsström var redan känd som en skicklig journalist. Han skrev om konst med spetsig penna i veckopressen, bl.a. i Figaro, som ännu levde på arvet efter den legendariske Jörgen. Näsström hade börjat som jurist i Uppsala 1917 men där träffat Erik Lundberg. Denne hade livligt rekommenderat humanistiska studier i Stockholm, där det dessutom fanns så många vackra studentskor. Näsström följde rådet men fastnade senare själv för en elev vid Tandläkaristitutet.

Studentbladets första nummer var färdigt i april 1920 och skulle enligt dopbetraktelsen vara ett uttryck för den litterära vivaciteten vid Högskolan. Där fanns noveller, causerier och verser. Erik Lundberg presenterade kubismen och en diskussion om bolsjevismen fick en helsida. Inledaren, den gamle marxisten CN Carleson gick enligt referenten Näsström som katten kring den heta gröten, höll på två timmar men vann publiken genom en slagkraftig, bullande kvickhet. Efter inledningen fick talarna bara fem minuter var till sin disposition och bland dem märktes kand. Bohlin, som knep "applåder med sina flott lanserade, sarkastiska repliker". Referatet illustrerades av några karrikatyrer, som bl.a. visar att kand. Bohlin i själva verket var Bertil Ohlin. Han hade adertonårig blivit fil. kand. i Lund 1917, diplomerats från Handelshögskolan 1919 och kom 1920 till Stockholms högskola på sin snabba karriär till professuren i Köpenhamn 1924. Teckningen av Carleson läsande i sitt manus flankerades i bladet av hans båda kumpaner från den yttersta vänsterkanten, Karl Kihlbom och Fredrik Ström.

Studentbladet fick en god start och uppmärksammades välvilligt av både publik och press. På nyåret 1921 kunde tidningen citera en hel knippe pressuttalanden, där den berömdes för sin formella elegans och skickliga tecknare, sades vara roande och underhållande och borde kunna läsas med nöje även utom studentkretsar.

Redaktionen fick kontakt med teknologernas berömda Blandare och dess "bluddrande" arkitektredaktion. Vi lockades att liksom Blandaren använda Rokotryck, en då modern och billig reproduktionsmetod. Den innebar att sidornas bilder och texter gjordes för hand i tidningens format, något som gav tecknaren extra mycket jobb. Metoden användes för omslaget och annonssidorna medan Näsströms och andra medarbetares texter utfördes i vanligt tidningstryck. Annonssidorna tenderade att öka; annonsörerna var roade av de efter Blandarmöster skämtsamma annonserna och vi hade en effektiv ackvisitör.

För en ringa penning kunde omslaget tryckas med en extra färg, vanligen röd eller grön. Rokotrycks chef, civilingeniören Jonas Lindh var en originell och studentikos gammal teknolog. Jag minns att han och jag en gång diskuterade den röda färgen på ett omslag. Provtrycket var inte bra, tyckte jag, det röda borde vara lite mustigare - ungefär som ingeiör Lindhs slips. Med en papperssax klippte han vips av slipsen tätt under knuten och la den på provtrycket. Men det blev ingen fullträff enligt hans mening och slipsen hamnade i papperskorgen.

Nyåret 1921 ökades Studenbladets format och numren kom tätt. Nr 8, daterat den 22 maj, blev Seth Brembergs svanesång. Han frånträdde sin befattning för att som värnpliktig ställa sin begåvning till fosterlandets tjänst, skrev signaturen Öffen (Näsström), som hyllade "redaktören och den gode studenten för tre terminers ytterst angenäma samarbete". Studentbladets korta humanistiska tillvaro var slut. Tidningen skulle nu bli officiellt organ för Stockholms förenade studentkårer och utges av CK (Centralkommittén). Den fortsatte att utges en tid men när CK upplöstes lades den ned med utgången av vårterminen 1922. "med sin blandning av tidlöst och aktuellt, av litterärt och studentikost torde Studentbladet ha varit den bästa studenttidningen som utgivits i Stockholm", skriver Sigurd Lindman i Stockholm högskolas historia 1957.

Hösten 1920 blev Gustaf Munthe fil. lic. och eftersom han på nyåret skulle få en amanuenstjänst vid Nationalmuseum avgick han som ordförande. Vid avdelningens sammanträde den 24 november valdes som hans efterträdare enhälligt konsthistorikern Tord O:son Nordberg. Nya i styrelsen blev samtidigt Selling och Munthes yngre bror, historikern Arne Munthe samt studentskorna Yvonne Bahrman och Elie Reuterwall. Det var regel att några studentskor valdes in i styrelsen och att en av dem blev vice ordförande, denna gång blev det Yvonne Bahrman medan jag valdes till sekreterare. Sammanträdet var också en recentiorsfest och som receptor uppträdde Norberg i professor Göran Perssons skepnad. Han höll en parodisk installationsföreläsning och sökte sprida "en hälsosam skräck bland de nyinskrivna" för att citera Byström.

Den nya styrelsen diskuterade redan i december det kommande årets verksamhet. Föredrag, tesupéer och dans var traditionella inslag men nu ville man komma med något nytt, kanske något mindre teaterstycke skulle kunna uppföras? Pär Lagerkvist var den moderne författare som fascinerade humanisterna just då. Jag minns att hans Ordakonst och Bildkonst diskuterades under Berlinresan och att en av deltagarna, jag tror Margit Palmaer, talat om hans nya bok Teater. Där skrev han ju att modern konst (läs expressionism) skulle göra en insats. "I sin utåtvändhet och klarhet är den som gjord för teatern." Det blev den första av de tre enakterna i Teater, som styrelsen enades om. De två rollerna, herrn i frack och herrn med puckel skulle spelas av Nordberg och Selling. Dessutom skulle jag måla dekorationen.

Evenemanget gick av stapeln den 10 mars 1921 i Studentföreningens lokal. Det ena av de långsmala rummen fick bli en scen, den breda skjutdörrens öppning proscenium och det andra rummet parkett. Publiken var liten och begränsad till avdelningens lärare och studenter - några utomstående släpptes inte in.

Lokalen disponerades bara ett par timmar före sammanträdet. Med hjälp av en rulle spännpapper kläddes scenen in och med hjälp av plakatfärg och en hink vatten målades i all hast den expressionistiska bakgrunden. För att ge målaren längre tid sjöngs det duett på andra sidan skjutdörren av de röstbegåvade Greta Svanström och Birgit Guston varefter Arne Munthe med sin djupa bas läste modern lyrik.

När scenen öppnades hade det nymålade papperet inte hunnit torka utan bucklade sig så att hela det mörka scenrummet fick något overkligt över sig - man fick nästan intryck av rökfyllt valv och tunnel.

Studentbladet tryckte i majnumret en insändare om framförandet, som något sötsurt anmärkte på att "herrar aktörer tagit sig åtskilligt mycket vatten över huvudet", vilket säkert var riktigt men han berömde "den dekorativa utstyrseln, vilken trots sin improviserade karaktär utmärktes av en fascinerande verkningsfullhet". Insändaren bemöttes av Gustaf Munthe som tyckte att "avdelningens styrelse förtjänade heder och tack för att den vågat sig på det både djärva och intressanta experimentet". Professor Martin Lamm som var närvarande vid vad han kallade urpremiären var välvillig i sitt omdöme och styrelsen blev tydligen inte nämnvärt störd av kritiken i sina teaterplaner. Den tillsatte t.o.m. en spexkommitté, som bestod av Gustaf Munthe, Nordberg och Selling. Den talade vid ett styrelsesammanträde i mars om hur man tänkte sig spexet, som "erhållit en röd tråd" och döpts till Turandot. Spexet var tydligen inspirerat av Operans Simson och Delila med Grünewalds uppmärksammade och livligt debatterade dekorationer, vilket Sellings dräktskisser underströk. Ordföranden (Nordberg) trodde att han snart skulle vara färdig med manuset som gjordes av honom med hjälp av Munthe. Den nye skattmästaren, Arne Munthe, var orolig, avdelningen hade urusel ekonomi, spexet skulle säkert gå med förlust och fick inte bli för dyrbart. Han lugnades med att avdelningens damer lovat sömma dräkterna efter Sellings skisser.

Spexet spelades i aulan själva valborgsmässoafton 1921 och har skildrats av Olof Byström. Vad Byström inte nämner är att det utom humanister och naturvetare kom ett flertal professorer och docenter med damer. Eftersom den främste hedersgästen, rektor Bendixson inte anlände förrän halv nio försenades supén. Avdelningen hade som Byström nämnt fått spriträttigheter för kvällen, stämningen steg under måltiden och var nästan dionysisk, när hela skaran vandrade upp till aulan. Spexet började inte förrän vid elvatiden och slutade efter midnatt. Därefter dansades det nere i bottenvåningen "mellan korsdrag och krokben" ty det var trångt och hett. Dansen avbröts klockan halv tre, vilket ansågs skändligt tidigt. Det var en varm vårkväll och några av fönstren öppnades. Genom dem kom det in objudna och stojande gäster från andra håll, där det inte dansades. En del av den glaskrossning och det bråk som Byström skriver om kan nog förklaras av trängseln och de främmande intränglingarna.

Byström nämner inte heller den, som enligt Studentbladets referat var den absolut bäste spexaktören, professorn, spelad av Tom Söderberg, Hjalles son. Han höll en föreläsning om syltornerade pannkakor, en festlig parodi på Gerda Boëthius då nya avhandling "De tegelornerade kyrkorna i norra Svealand". Själv hade jag lyckligtvis en stum roll tillsammans med Gunnar Skoglund. Vi dansade som sköna odalisker enligt tidens mod plastiskt. Sufflören Arne Munthes sonora stämma hördes så mycket mer, hans insats blev enligt Byström "av dominerande betydelse" och höjde stämningen i den packade lokalen.

Efter allt jobb med teater och spex tog sig styrelsen ledigt och reste i samlad trupp till Uppsala studenters traditionella vårfest. Det blev en helafton eller rättare -natt, ty vi hade glömt att beställa hotellrum. Damerna var dansanta, vi vandrade från nation till nation och prövade musiken och de talkade golven. Så småningom började det ljusna och vi beundrade soluppgången från Slottsbacken. Den såg med alla studentmössorna ut som en äng med blommande vitsippor. Efter en fruktost med sill i papper och champagne på Flustret återvände styrelsen halvsovande till huvudstaden.

För skribenten var Uppsalafärden en festlig avslutning på en sprängfylld termin. Med Studentbladet och föreningslivet som bisysslor hade jag varit tvungen att slutspurta med konsthistooriestudierna. Det gällde att tentera innan professor Sirén skulle resa till Kina och ha årslång tjänstledighet. Jag blev den siste av hans elever som fick betyget inskrivet den 21 april 1921. Att han aldrig skulle återvända till professuren anade ingen, kanske inte ens han själv.

På hösten måste styrelsen försöka förbättra finanserna och beslöt höja terminsavgiften till det dubbla, hela 2 kr. En straffavgift vid försummad inbetalning föreslogs till 2 kr och 3 kr. Professor Lamm anmodades att fungera som avdelningens inspektor under Siréns tjänstledighet. Lamm åtog sig och godkände årsavgiftens höjning men ansåg att straffavgifterna var för höga.

Årsmötet hölls i november, som vanligt i Studentföreningens lokal och då blev Lamm vald tillinspektor och man beslöt de av honom godkända höjda avgifterna. Vid "remissdebatten" fördes klubban av Studentföreningens ordförande, juristen Phillips Hult, förmodligen på grund av förlusten och bråket kring spexet. Men styrelsen fick full och tacksam ansvarsfrihet och ordföranden Tord O:son Nordberg omvaldes enhälligt. Receptionen utfördes återigen av Göran Persson och minsann vågade man sig inte på ännu en enaktare "Die Gescwister" av själve Goethe. Flertalet rollinnehavare hade också spelat i spexet och det medverkade till att föreställningen blev en succès de rire av oanade mått för att än en gång citera Byström. Som ofta sjöng en av styrelsens ledamöter Greta Svanström, utrustad med en mörk mezzosopran, det dracks te och dansades.

Terminen avslutades med en Rangströmafton då tonsättaren höll föredrag och sjöng egna sånger. Att han dessutom själv exekverade dansmusiken efter den obligatioriska tesupén bör särskilt noteras.

Om avdelningen under år 1921 huvudsakligen ägnat sig åt teater och spex kom 1922 att gå i lyrikens tecken. Kanske berodde det mest på att en av våra mer kända yngre skalder Sten Selander skrev in sig på Högskolan det året. Han hade börjat som naturvetare i Uppsala och blivit fil. kand. 1917. Nu ville han komplettera sina studier med litteraturhistoria för professor Lamm.

Genom kontakten med Selander kunde styrelsen besluta att terminens första sammanträde skulle ägnas modern svensk lyrlik och att Sten Selander, Karl Asplund, Gunnar Mascoll Silferstolpe och Erik Blomberg lovat medverka.

Uppläsningsaftonen ägde rum i aulan den 10 februari, blev en stor framgång med fullsatt hus och har skildrats av Olof Byström. Framgången gjorde att föredrag och en planerad visning av det nya stadshuset skrinlades. Man beslöt istället att inbjuda fem danska skalder att komma till Stockholm och läsa egna dikter. Uppslaget kom från de nyssnämnda svenska lyrikerna, vilka tidigare varit bjudna till Köpenhamn. Den av förslaget entusiasmerade styrelsen räknade först med att danskarna skulle komma i början av maj. Men förhandlingarna drog ut på tiden, personvalet var knepigt och ekonomin besvärligt. Danskarnas resor skulle bekostas av danska föreningen Norden, men den svenska föreningen Norden var absolut ovillig att bidra. Problemet löstes genom att danskarna fick bo, två hos Asplund, en hos vardera Silfverstolpe och Selander och en hos den generöse naturvetaren Carl Philipson, som satt med i mottagningskommittén. I aulan skulle humanistiska avdelningens medlemmar ha fritt tillträde men övriga betala 2 kr i entré.

Aulan var givetvis sprängfylld när de danska gästerna skulle uppträde den 23 september. Det mycket uppmärksammade danska skaldebesöket med lunch, utfärder och festlig supé har ganska utförligt skildrats av Byström. Att den subskriberade supén på Grand Hotel Royal skulle kosta 10 kr inklusive kaffe, konjak samt bål m.m. verkar sagolikt för en modern läsare och visst var detta skaldebesök ganska sagolikt för alla dem, som fick vara med.

Vid den recentiorsfest som hölls i mitten av oktober visade ordföranden skioptikonbilder som illustrerade årets viktigaste händelser ur humanistisk synpunkt och där intog givetvis skaldebesöken en stor roll. Den versifierade texten hade skrivits av Sten Selander och Nordberg. Receptor var, jag tror för sista gången, professor Göran Persson.

Före årsmötet den 30 november 1922 hade meddelats att hela styrelsen skulle avgå. Till ny ordförande valdes enhälligt Sten Selander och till övriga styrelseledamöter Carl Johan Lamm och Olof Byström, vilken blev min efterträdare som sekreterare, samt fröknarna Doudou Myhrman och Ruth Collin, senare Olle Hedbergs fru. Sedan styrelsen beviljats ansvarsfrihet och den avgående och nye ordföranden harangerat varandra höll regissören Olof Molander ett föredrag om Hur ett skådespel iscensättes. Så här långt efteråt kan man fråga om inte Molanders föredrag borde ha placerats tidigare, helst före Den svåra stunden, som var rubriken till Pär Lagerkvists enaktare.

Både den avgående ordföranden Nordberg och jag hade fått jobb, visserligen inte fasta men vi hade inte längre tid att ägna oss åt föreningslivet. Vi skulle båda licentiera och höll därför en viss kontakt med högskolan och de gamla kamraterna. Jag minns särskilt det vårsammanträde 1923, då humanisterna än en gång spelade en enaktare, Merimées Himmel och helvete, som den nye ordföranden Selander själv översatt. Han var också regissör och både Nordberg och den nye sekreteraren Byström spelade med. Själv hade jag bidragit med en enkel scendekoration, min sista insats på området. Själv var jag med intresserad av den kvinnliga huvudrollen, ty den spelades av Vivi Hellberg, en humanissa som jag börjat uppvakta.

En stor del av år 1923 arbetade jag på Nordiska museet och blev där god vän med Ernst Klein - på sommaren var vi tillsammans på Runö, den ålderdomliga svenskön i Rigaviken. Klein var en uppslagsrik månfrestare och blev Nordiska museets och Sveriges förste museilektor. Jag hade nog berättat för honom om de små teaterstycken humanisterna hade spelat, ty på hösten frågade han mig om jag trodde att några humanister kunde vara intresserade av att spela med i en pjäs som han planerade i Nordiska museets hall med hans vän Per Lindberg som regissör. Uppslaget gick vidare till min efterträdare som sekreterare Olof Byström. Resultatet blev humanisternas entusiastiska medverkan i Tobie Comedia, som hade premiär i Nordiska museets stora hall i december 1923 "en scenskapelse av osedvanlig lyftning och helgd" skriver Byström. De humanister som medverkade, kallade sig "pastoralerna" en kamratgrupp som levde länge.

Ett minne av valborgsmässoafton 1924 må bli slutvinjetten till denna rapsodiska skildring av humanistiskt studentliv under det tidiga 1920-talet. Det hade varit en lång, kall vinter och vi bilade ut till Nackanäs mellan snart tinande snövallar. Selander hade efterträtts av Arne Munthe som ordförande och denne förde klubban med brio. Med några välformulerade ord eklaterade han förlovningen mellan två av humanisterna, Vivi Hellberg och Gösta Selling. Det var givetvis för mig festens viktigaste händelse men jag minns att det ryktats om en kupp, som några yngre studenter planerat för att med recentiorernas hjälp avsätta den mossbelupna styrelsen. Opponenterna kallades "unghumanisterna" och de ville själva ta ledningen och reformera studentlivet.

Någon kupp blev det naturligtvis inte under Valborgsmässofesten, som var lång och livlig, men man fick ett visst intryck av opponenterna. Jag minns några dråpliga orddueller mellan unghumanisternas ledare Sven Stolpe och senioren Gustav Näsström, båda lika talföra och snabba i repliken. Det dröjde dock inte länge förrän unghumanisterna tog ledningen. När det skedde vet jag inte exakt, ty protokollen har en lucka och själv tjänade jag kronan som värnpliktig 1924/25. Unghumanisternas reformer fick jag därför inte vara med om, men de skildras livfullt i det följande av Herman Stolpe.