Unghumanisterna på 1920-talet

av Herman Stolpe

Utdrag från Humanistiska föreningens jubileumsskrift 1914-1984

Den berömliga "pastoralklubben" ville under sin regeringstid i Humanistiska föreningen, som före 1929 hade den anspråkslösa benämningen "avdelningen" (av högskolans studentförening), införa enklare mötesseder och nöjde sig en tid med frugal utspisning vid sina kamratmöten — den andliga kosten hölls självfallet på hög nivå. Vid ett möte i början av 1920-talet, då ett gäng gröna "unghumanister" slutit upp bland seniorerna, var även prof. Sven Tunbergnärvarande. Han var då ännu inte högskolans rektor — det blev han först 1927. Under agapen grep Tunberg ordet och höll ett av de mest studentikosa anföranden, som presterats i vår förenings historia. Han beklagade, att han under senare tid inte uppenbarat sig på mötena. Som förklaring angavs, att han nåtts av ryktena om de spartanskt torrlagda former, som satt sin prägel på mötena. I egenskap av gammal Uppsalastudent hade han svårt att finna sig tillrätta i en så torftig miljö. Inför stundande julfirande, som han hoppades att föreningen skulle skänka önskvärd festivitas, erinrade han sig en julfest i sin nation i Uppsala. När inspektor infann sig sent omsider, hade festen nått sin orgiastiska kulmen: han fann, kanske till sin förvåning, att de närvarande bröderna deltog i en pristävlan, där det gällde att, iförd adamsdräkt, liggande på det med halm beströdda golvet, så fort som möjligt knäppa en manschett om halsen. Det bör kanske tilläggas att eventuella studentskor lyste med sin frånvaro.

För den som till äventyrs misstänker, att denna pittoreska anekdot är "laved", kan jag berätta, att jag i en akademisk krets många år senare hyllande Sven Tunberg genom att bl.a. återge hans uppsaliensiska julupplevelse. Sven Tunberg höll på att explodera av skratt och gjorde självfallet inga försök att korrigera historiebeskrivningen.

Professor Tunbergs akademiska admonition avlyssnades girigt av "unghumanisterna", som redan lagt sig i startgroparna för att vid signal börja störtloppet mot styrelseuppdragen i föreningen. Även om de inte hade för avsikt att införa vilda uppsalaseder i Stockholm, tolkade de Tunbergs faderliga ord så, att vissa framåtsyftande reformer i föreningslivet var påkallade.

Vilka var då dessa "unghumanister", och vad bar de i skölden? Det kan man få en föreställning om genom att ta del av de första numren av den tidskrift, "Iuvenes dum sumus", som utgavs 1924-26 av "humanister vid Stockholms högskola" med Sven Stolpe som redaktör. Han hade några medarbetare, men svarade själv för det redaktionella arbetet och satte i hög grad sin prägel på tidskriften.

Som "organ för Stockholms högskolas studentförening" utgavs sedan 1923 "Gaudeamus", vars redaktör efter Gustaf Näsström var Seth Bremberg, som sedermera nådde journalistisk ryktbarhet som Hasse Z:s efterträdare på redaktörsstolen i "Grönköpings veckoblad".  Av "anmälan" i Iuvenes' första nummer, undertecknat "författarna", vilket visar att det var fråga om en deklaration av den unghumanistiska oppositionsgruppen, framgår klart att man inte var nöjd med redigeringen av "Gaudeamus" och särskilt en del andra studentpublikationer, i vilka texten inte sällan är ett "ganska överflödigt bihang" till annonsavdelningarnas putslustiga teckningar. Iuvenes eftersträvade inte att ge uttryck åt den s.k. studentikosa andan — ett djärvt och måhända överflödigt experiment, men, ack, vilka dårskaper begår vi inte, iuvenes dum sumus, genom att starta en skönlitterär och "delvis vetenskaplig" tidskrift!

Bland de skönlitterära bidragsgivarna märks bl.a. Curt Berg som blev ordförande senhösten 1924 i den styrelse vars tidigare ordförande varit Arne Munthe. Samtliga Curts bidrag är skaldestycken utom det sista, (1926) som är en komposition "I höbärgningen, ur en västerbottnisk svit för piano". Däremot framträdde Curt inte i detta forum som musikkritiker; i den egenskapen medverkade han i "Bonniers veckotidning" och fr.o.m. 1929 i DN som efterträdare till W. Peterson-Berger.

 

Klicka för större bild

Unghumanisternas mest uppburna skald och efterhand föreningens poeta laureatus Nils Bohman var flitig medarbetare i Iuvenes, i regel med poetiska bidrag med klassisk formgivning. Nils valdes 1924 till vice ordförande i föreningens unghumanistiska styrelse.

Sekreterare i styrelsen blev Georg Svensson, även han skönlitterär medarbetare med novellistiska bidrag. Under signaturen "Joje" prydde han det första numrets omslag med en bild av en halvnaken ung efeb, som sitter försjunken i läsningen av en bok under tårpilars hängande grenar. Få kunde då ana, att Joje bar i sin väska en marskalksstav i den bonnierska bokarmén.

Bland andra skönlitterära medarbetare skall här nämnas Holger Möllman-Palmgren, som bl.a. var duktig tolkare av Baudelairepoesi, Rolf Hillman, även han sonettdiktare och Thure Nyman.

Iuvenes' redaktör Sven Stolpe, var den yngste bland de unghumanister, som valdes in i föreningens styrelse 1924, där han 1925 blev sekreterare. Som författare i tidskriften lämnade han inga skönlitterära bidrag. Han höll sig till sitt akademiska huvudämne, litteraturhistoria, och publicerade bl.a. ett par bidrag till Stagneliusforskningen. Han gjorde även "ett orienteringsförsök i litteraturvetenskaplig metodik" (Intuition och klappjakt) och skrev en stor studie om Henri Massis (Frankrike och tiden), som signalerade hans ambitioner som litteraturforskare och hans kommande insatser som förmedlare av franska kulturinsatser.


Sven Stolpe vid sin författardebut 1929 (från Wikipedia)
(red: Se även Sven Stolpe bli intervjuad på SVT:s Gäst hos Hagge från 1977)

Herman Stolpe var den enda samhällsvetaren i den nya styrelsen, där han blev skattmästare. Som medarbetare i tidskriften startade han med en artikel på ett gränsområde: "En estetikers nationalekonomiska idéer — ur Ruskins tankevärld". Andra vetenskapliga bidrag till Iuvenes lämnades av de blivande professorerna Alf Kjellén och Folke Lindberg.

Iuvenes dum sumus nummer 1924 presenterade på sitt sätt den unghumanistiska gruppens meritlista för ledande uppdrag i Humanistiska avdelningens tjänst. Någon större spridning fick publikationen inte — förmodligen aldrig över 100 ex. Men då skall man komma ihåg att antalet humanister inte omfattade mer än ett hundratal och att även den större studentföreningens organ, Gaudeamus, som likaledes såldes i lösnummer i vaktmästarburen (av "professor" Andersson), inte nådde mycket större spridning. Ja, det inträffade t.o.m. att ett nummer av Gaudeamus kom att hamna i redaktörens garderob och inte plockades fram, förrän det långt senare efterlysts av en, säger en, intresserade läsare och samlare, nämligen högskolans "evige" student, Sigurd Lindman.

 

Klicka för större bild

I december 1923 uppfördes i regi av Per Lindberg Olaus Petri bibeldrama "Tobie Comedia". De agerande var humanister vid Stockholms högskola. Även medlemmar av den unghumanistiska gruppen deltog. De — och kanske i ännu högre grad de gruppmedlemmar, som inte deltagit i föreställningen — kom på idén att visa studentikosa framfötter genom att låta en parodi på Tobie Comedia bli huvudpartiet i ett spex 1924 i studentföreningens lokaler.

Det gällde bl.a. att få tag på en gloria, som skulle pryda ett i spexet uppträdande helgon. Det ryktades att Lunds studentkår låtit framställa en gloria, som med fromma handgrepp kunde sättas i rotation. Det ansågs att man inte kunde tillställa Lunds studentkår ett trivialt affärsbrev med anhållan om lån av en helgongloria, och man beslöt att uppvakta klassikern professor Johan Bergman i hopp om att han skulle bistå spexkommittén med att till latin överföra en skrivelse med vår anhållan. Bergman var riksdagsman och uppvaktades i den s.k. sammanbindningsbanan. Han försäkrade, utan att dra på mun, att han uppskattade detta förtroendeuppdrag. Om vi slog oss ner, skulle han i lugn och ro inne i kammaren översätta dokumentet (se Gaudeamus nr 3 år 1928). Så skedde, och skrivelsen präntades på pergament. Vi försökte övertala spexets scenmästare och ridåhalare, kvalificerad genom att ha tenterat i mekanik, Niels Sörensen, tillika reservofficier i ett kavalleriregemente, att rida ner till universitetet i Lund med pergamentrullen, men han avsade sig detta hedersuppdrag.

När inget svar anlände från Lund inom rimlig tid, sändes en påminnelseskrivelse på svenska. Glorian kom då som ett skott jämte förklaringen, att lundensarna inte kunde föreställa sig, att en så enkel anhållan skulle ge upphov till ett så magnifikt dokument. Man hade räknat ut, att det latinska kraftprovet var ett led i spexet och inte kunde tas på allvar, möjligen belönas med ett småleende.

Bröderna Stolpe som var studenter från Södra Latin i Stockholm, hade som gymnasister medverkat i en teaterföreställning till vilken förre eleven i skolan Isaac Grünewald, skänkt skissen till en stor fondkuliss. Den väldiga papprullen forslades till högskolan, där den rullades upp för besiktning i aulan. Därvid uppstod, mirabile dictu, ett så fruktansvärt skrammel, att "Hästen" (rektor Ivar Bendixson) och förskräckta laaboranter bland naturvetarna rusade upp i tro att taket störtat in. När Häsen fick höra att förberedelser för ett spex ägde rum, önskade han oss lycka till men sa ifrån på skarpen att allt oväsen fick sparas till själva föreställningen under kvällstid.

Det har påståtts att de roligaste inslagen i hela spexarbetet var de förberedande insatser för vilka här redogjorts.  Det förklarade i alla fall flera äldre studenter, när de så småningom tog del av spexets förhistoria.

Bland författarna var utan tvekan "Brusenbaum" (Nils Bohman) den främste. Musikkapellet leddes av Åke Uddén, som därigenom skaffade sig en fin merit för sin framtida värdighet som musikprofessor. Regissör var Thure Nyman, känd under signaturnamnet "Caligula". Han torde ha våndats i svett och tårar — skådespelarna var visserligen studentikost uppsluppna med fullständigt utan scenisk disciplin. Kulmen nåddes, när Brusenbaum, agerande som den unge Tobias i Rättviksdräkt för gossar och irrande kring i öknen på en trampcykel, visade sig ha mycket svårt att komma ihåg sina egna kupletter. Som stöd för minnet hade han sitt manus på styrstången, men han råkade tappa bladen i den vilda ökenfärden. Mellan hans oartikulerade ökenrävsylande hörde man honom säga: "Jag har tappat papperet!". Sitiuationen räddades av den beledsagande ärkeängeln Michael (alias Curt Berg): "Det klarar sig — ta mossa!". Denna improviserade replik hälsades med en av de få applåderna.

Min egen insats i spexet bestod i att jag då och då promenerade fram och tillbaka på scene i någon sorts dubbelkostymering à la Botten i "En midsommarnattsdröm", bärande ett anslag, på vars ena sida stod FOLK, på den andra FÄ. I den senare egenskapen blev jag formligen utbuad.

Det unghumanistiska spexet var en lovvärd studentikos insats, även om föreställningen inte nådde spexkonstens högsta höjder. Caligula beslöt dock att avstå från nya studentlivsexcesser och ägnade sig åt konsthistoriska studier, som avslutades med fil.lic. 1929. Sedermera skaffade sig Thure ett aktat namn som Bokvännernas skicklige redaktör och bokförläggare.

För mötes- och teaterverksamheten 1925 och 1926 har Sven Rinman redogjort i sitt avsnitt i denna jubileumsbok. Det må räcka med några kompletterande upplysningar. Per Lindbergs och humaniststudenternas uppsättning (med dekorationer av Einar Forseth) av det svenska 1600-talsstycket "En lustig comedia vid namn Tisbe" framfördes i ännu fler föreställningar än Tobie Comedia, nämligen tio gånger 1925.

Den unghumanistiska styrelsen, som även hade representation i ledningen för studentföreningen, som omfattade alla högskolans studenter, fann det nödvändigt tillse att de två studentsammanslutningarnas möten inte kolliderade. Ja, man gick så långt att man inte ordnade valborgsmässofestande enbart för humanister utan uppmanade kamraterna att besöka studentföreningens fest. Även vid andra tillfällen ordnades gemensamma evenemang. Särskilt uppskattad som festtalare och skald även utanför humanisternas krets blev Nils Bohman (Nicolaus Brusenbaum), Humanistiska föreningens vice ordförande.

Motsättningarna mellan arga representanter för unghumanisterna och "pastoralernas" högt meriterade styrelseuppsättning mildrades snart, ja förvandlades efterhand till sympati i bägge riktningarna. Härtill bidrog inte minst Nils Bohman, som för övrigt tillhörde även 1923-24 års styrelse. I Tobie Comedia hade han fått en krävande roll, som han tolkade kongenialt: Djävulen själv!

Det uppstod i slutet av 1920-talet allt fler föreningar, som tävlade om studenternas intressen. De talrika kvinnliga studenterna bildade 1925 en egen förening, samma år tillkom "Utrikespolitiska föreningen" (då under annat namn) med två humanister som ledande män: Herman Stolpe och Åke Thulstrup, blivande ordförande i Humanistiska föreningen. En av de livaktigaste bland de humanistiska föreningarna hade konsthistorikerna bildat. Ett minne därifrån skall återges här:

Bröderna Stolpe besökte som nyblivna ledamöter av humaniststyrelsen ett av konsthistorikernas kamratmöten, där professorerna Andreas Lindblom och Johnny Roosval var hedrade gäster. Bägge försökte värva Stolparna som konsthistoriska adepter. De svarade unisont: "Vi är färgblinda!", varvid Roosval kommenterade: "Det räknas jag som ett plus", och jag vill minnas att han uppgav att han själv led av defekt färgsinne. Han vann dock en intresserad läsare av de roosvalska St Görans-analyserna, och 1971 utgav jag en skrift om Sankt Göran med gloria eller utan".

1926 upphörde Iuvenes dum sumus att ges ut. Sven Stolpe hade utsett till redaktör för Gaudeamus och behövde inte längre ge ut en oppositionstidning. Och i Humanistiska föreningens ledning inträdde en ny grupp unga humanister.